Recension: Amour Fou

Heinrich von Kleist och hans bisarra värld
eye3
Genre: Romantisk komedi
Regi och manus: Jessica Hausner
Filmfoto: Martin Gschlacht
Klippning: Karina Ressler
Medverkande: Christian Friedel, Birte Schnoeink, Stephan Grossman m.fl.
Land och år: Österrike 2014
Längd:96 minuter
Distribution: Folkets Bio
Svensk biopremiär: 11 september 2015

”Amour Fou” är löst baserad på författaren Henrich von Kleists omskrivna självmord utanför Berlin 1811. Kleist sköt först väninnan Henriette och sedan sig själv. Det måste genast sägas, ”Amour Fou” är långt ifrån en ny version av Bo Widebergs ”Elvira Madigan” (1967). Även om ¨Amour Fou” i marknadsföringen beskrivs som en romantisk komedi saknar filmen både passion och romantiska ingredienser.

Men en form av komedi, eller möjligen tragikomedi, är trots allt ”Amour Fou”. Den österrikiska regissören och manusförfattarinnan Jessica Hausner gav oss i filmen ”Miraklet i Lourdes”( 2009) en osentimental bild av pilgrimsindustrin. I ”Amour Fou” serverar hon en föga romantisk bild av en av den tyska romantikens stora författare och hans sista år i livet. Utifrån dagens perspektiv blir förvisso många av dåtidens villfarelser näst intill komiska. Hausner låter också ett löjets skimmer vila över den preussiska adeln och dess trångsynta salonger som då utgjorde von Kleists värld.

Det är tjugo år efter den franska revolutionen. Hjälten, von Kleist (Christian Friedel), är ingen lidande Werther, snarare en pompös ung man, uppfylld av sin egen betydelse och möjligen även sitt kommande eftermäle. Han sitter tyst vid de ständiga diskussionerna om hotade adelsprivilegier och lyckas inte övertyga sin älskade kusin om att ingå en självmordspakt.

Återstår för von Kleist att bearbeta den uttråkade Henriette (Birte Schnoeink) som också hon är svår att övertala. Lägligt nog drabbas Henriette av en dödlig kvinnosjukdom (svulst eller varböld, ibland också beskriven som själslig åkomma). Trots försök med åderlåtning, koppning, ”fluidum”, hypnos, magnetism och vistelse i frisk luft står läkarna maktlösa. Henriette bestämmer sig då för att offra sina sista månader i livet på romantikens altare. Hon accepterar att dö tillsammans med von Kleist.

Varför von Kleist så enträget kräver detta offer kan, som också annat i denna film, vara svårt att förstå. Möjligen vill han bevisa att kärleken ska besegra döden. Det är en grumlig tankegång som omhuldades av många romantiker på 1800-talet. Författarkollegor som Goethe och speciellt skräckromantiker som Shelly, Hoffman och Poe, fascinerades alla av döden. Många i denna krets tog också avstånd från dåtidens vetenskap och förnuft. Kanske inte lika svårt att förstå i dag utifrån Hausners makabra skildring av hur illa läkarvetenskapen fungerade på von Kleists tid.

Det blir tre filmögon av fem för filmen om Heinrich von Kleist och hans bisarra värld.
2015-06-05