Anklagelsen

Starkt och fascinerande rättsfall om våldtäkt och dess följder

Originaltitel: Les choses humaines

Regi: Yvan Attal

Manus: Yaël Langmann, Yvan Attal efter bok av Karine Tuil

Medverkande: Ben Attal, Suzanne Jouannet, Charlotte Gainsbourg, Mathieu Kassovitz m.fl.

Genre: drama

Ålder: från 15 år

Land: Frankrike

Speltid: 138 min.

Svensk biopremiär: 21 oktober 2022

Distributör: Njutafilms

Alexandre Ferel (Ben Attal, son till filmens regissör Yvan Attal) är en ung, begåvad universitetsstudent, modellson till en känd, välbeställd familj i Paris. Fadern Jean Ferel (Pierre Arditi) är populär, fransk journalist som gärna går till sängs med unga praktikanter i mediaföretaget. Modern Claire Farel (Charlotte Gainsbourg) är skribent och debattör, aktiv radikalfeminist.

I inledningen ser vi Alexandre Ferel föredömligt hjälpa en äldre dam med sina resväskor. Vi får bilden av en känslig, ung man, men den kommer att förändras. Modern Claire har lämnat sin make för en annan man och just hans dotter Mila (Suzanne Jouannet), en 17-årig judisk flicka, kommer att anklaga hennes son Alexandre för att ha våldtagit henne i ett sopskjul under en fest som båda varit på.

Mila polisanmäler Alexandre för händelsen och filmen blir ett känsloladdat rättsfall, där, som ofta, ord står mot ord i bevisföringen. Som betraktare vacklar ens sympati och förståelse mellan de olika parterna, allt eftersom de själva återger det sexuella mötet och hur juristerna lägger fram sina tolkningar. Mycket talar för kvinnan som offer och mannen som förövaren, men inte bara. Liknande fall har ju hänt mycket och ofta i historien, där man mörkar och ingen får upprättelse. Skammen kan skada båda för livet och i filmen får dramat negativ känslomässiga och sociala konsekvenser för alla inblandade. Berättelsen är mångfacetterad och lysande aktörer bär upp dramat och ger kraft och skärpa till den spännande skildringen. Castingen är ypperlig och hela filmteamets insatser från manus, regi, filmkamera, klippning, musik till statister skapas en historia som känns gedigen, realistisk, aldrig partisk och utan överspel. Fransk, bra film förfaller sällan till sentimentalitet och överdrivet melodrama och det bekräftas också här.

Ämnet sexuella övergrepp är ju aktuellt i media, inte minst sedan #MeToo-rörelsen satte i gång samtal och öppenhet som även påverkar lagstiftningen, som i Spanien där förövare straffas och offer skyddas där ”bara ja är ja”, med vikten av ömsesidigt samtycke före sexuellt umgänge. Men som i filmen fördunklas rätt och fel när parterna är unga, oerfarna, drogade för att händelsen ska få full klarhet.

Anklagelsen är ett spännande familjedrama, där rollkaraktärerna kläs av inför offentligheten som också växlar i sina uppfattningar om ungdomarnas ansvar för våldtäkten. Rättsfallet blir en fråga om klass och medias roll.  Det är gripande att se hur unga Mila avkläs inför publiken och hur skammen smärtsamt vrider hennes känslor och erkännande. Alexandres historia, sexintressen och sexvanor blottas också av undersökande jurister. Man anar slutet, men slutbilderna bekräftar just det man anar, att när dörren till sopskjulet stängs om ungdomarna, så vet ingen mera än dom själva vad som egentligen hände där.

Det är frestande att ge Anklagelsen fem filmögon av fem för den starka filmupplevelsen, eftersom den är så välgjord på alla sätt. Men är den ett mästerverk som ger avtryck i filmhistorien, som vi brukar reservera fem filmögon för? Nja, kanske inte. Så det blir fyra rejält starka filmögon av fem.
2022-10-19

Jan-Eje FerlingFörfattare