Moonfall

Spektakulär rymdaction som förlorar sig i banala sidoskildringar

Regi: Roland Emmerich

Manus: Spenser Cohen, Roland Emmerich, Harald Kloser

Medverkande: Halle Berry, Patrick Wilson, John Bradley, Michael Peña, Charlie Plummer, Donald Sutherland m.fl.

Genre: Action, äventyr, sci-fi

Speltid: 130 min.

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: fredag 4 februari 2022

Distributör: Noble Entertainment

Moonfall inleds med att de tre astronauterna Jocinda/Jo Fowler (Halle Berry), Brian Harper (Patrick Wilson) och Frank Fiola (Alan Marcus) är på ett rymdskepp på ett NASA-uppdrag. Jo Fowler sitter vid spakarna i rymdskeppet medan Brian Harper och Frank Fiola befinner sig på utsidan för reparationsarbete. Plötsligt kommer en kosmisk storm, till synes från ingenstans, som attackerar dem. Stenar och klippdelar flyger överallt och rymdskeppet kastar hit och dit. Med stor möda lyckas Brian ta sig tillbaka till rymdskeppet, men Alan kastas ut i rymden och försvinner.

När Jo och Brian lyckats ta sig tillbaka till jorden, så framhärdar Brian att det finns en destruktiv levande energi i rymden som medvetet orsakade angreppet. Men kollegorna på NASA tror inte på honom och tolkar händelsen som en olycka som kostade Alan livet och för det är Brian ansvarig. Han anses mentalt instabil. Jo var avsvimmad under attacken i rymdskeppet och kunde inte till fullo bekräfta Brians version.

Brian blir blev ställd inför en tribunal och förlorade sitt arbete, sin försörjning, vilket gjorde att hans familj, frun Brenda och Sonny Harper blir tvångsflyttade från villan av ekonomiska skäl. Som sidoberättelse visas, att Sonny har åkt fast för trafik- och narkotikaproblem, Brenda skiljer sig och flyttar ihop med en annan man.

K.C. Houseman (John Bradley) arbetar som vaktmästare på ett universitet. Han är wannabe och vill vara en vetenskaps man. På universitetet smiter han in på en professors kontor och kopplar upp sig på dennes dator och ringer falska telefonsamtal. Han upptäcker då, att månen hamnar alltmer ur sin omloppsbana och kommer att förinta jorden inom bara några veckor. Han får svårt att övertyga NASA, men lyckas få med Brian på sin upptäckt. Under tiden har Jo sett, att en katastrof närmar sig och slår larm. En krater på månen har ett svart hål inåt och därifrån verkar ett rymdmonster kasta sig ur och angripa biologiska varelser. Krigsmakten rekognoserar sig och ska angripa fienden med atomvapen.

Tiden är kort. Månens rubbade omloppsbanor stör gravitationen som riskerar ödelägga jorden och förinta den. Till slut får den osannolika trion Jo, Brian och K.C. Houseman i uppdrag att bege sig till månen för att förgöra rymdmonstret med en jättebomb. Men deras resa får ett helt annat förlopp än de planerat. De beger sig ner i kratern och anfölls av monstret, men deras rymdskepp räddas av ett enormt tekniskt system med jätteringar som byggts av utomjordingar. De får lära sig hur jorden kommit till och hur räddningen ser ut.

Denna apokalyptiska film tycks förlora sig gång på gång sitt eget drama i olika pseudohändelser som handlar om huvudpersonernas anhöriga och deras relationer och hur dessa flyr från den jordiska katastrofen på olika sätt. Filmens visuella effekter är spektakulära och vackra i sina undergångsteman, men blir orealistiska när en grupp personer på jorden lyckas komma undan förödelserna omkring dem gång på gång.

Regissören Roland Emmerich har tidigare regisserat och skrivit manus till många katastrof- och rymdepos som bl.a. Nedräkningen 1984, Moon 44, Stargate 1994 och Independence Day 1996, Independence Day: Återkomsten 2016 och fler filmer lär komma i samma genrer. Moonfall är en stor satsning på digitala upplevelser som imponerar, men faller ändå på sina orimligheter. Inte ens sagor får förlora sina kontakter med de för oss välkända symboler från våra verkligheter. De måste knyta an till historier där vi kan känna igen en del och delvis identifiera oss med. Sedan kan storyn fylla på med fantasifoster och fiktiva händelser. Moonfall är ett rymddrama som kastar sig från hemska kosmiska händelser om överlevnad till banala relationsdramer på jorden som förväntas få happy end. Därför blir hela filmen platt och fånigt i sin helhet. Att månen rymmer ett monster och att den är uppbyggd av utomjordingar i ett avancerat gigantiskt tekniskt maskineri blir svårt att ta in, även som fantasi.

Skådespelarna är erfarna och välkända och de gör sitt bästa i Roland Emmerich komplicerade och överdrivna rymddrama som bara blir en tröttsam flopp, tyvärr. För hantverket är gediget och aktörerna så trovärdiga de kan bli i sina alltför sammansatta roller som är mera seriefigurer än vetenskapsmän.  

Det blir två filmögon av fem.

2021-02-02

Jan-Eje FerlingFörfattare