Ninjababy

Kraftiga överspel, skrikigt och brist på nyansering gör filmen platt

Regi: Yngvild Sve Flikke

Manus: Johan Fasting, Yngvild Sve Flikke, Inga Sætre

Skådespelare: Nader Khademi, Arthur Berning, Kristine Kujath Thorp

Genre: Komedi, drama

Speltid: 104 min.

Land: Norge

Språk: Norska

Distributör: TriArt Film

Svensk biopremiär

Biopremiär: fredag 29 oktober 2021

Rakel (Kristine Kujath Thorp) är en 23-årig tecknare och tidigare grafisk designer, som har svårt att hålla ihop sitt liv. Hon är rastlös, festar och har sex med olika män. Med sin kompis Ingrid (Tora Christine Dietrichson) tränar hon aikido hos läraren Mos (Nader Khademi) som hon också haft sex med. Så upptäcker Ingrid, att Rakels bröst växt och att hennes humör är ojämnt. Rakel blir förskräckt när hon får veta att hon är gravid utan att ha haft vanliga symptom som större buk, illamående eller märklig aptit. Rakels första reaktion är att göra abort. ”Detta är Norge. Jag kan göra abort”, som hon också beställer tid till. Rakel tror först att den snälle aikidoläraren Mos är pappa till barnet och han följer med. På abortkliniken får Rakel höra, att hon redan är i sjätte månaden och därför inte kan få abort. Hon blir rasande och skäller ut läkaren.

Filmen har tecknade inslag och bland annat har Rakel samtal under graviditeten med sin animerade rolige och defensive baby som hon kallar Ninjababy som ihärdigt och försvarar sin plats, men som Rakel hatar. Babyn, som ibland har svart mask försöker tala Rakel till rätta med hon är obeveklig. ”Tror den att han kan gömma sig här i nio månader och sedan bara smyga ut”. Rakel försöker hitta olika lösningar som att adoptera bort barnet, men säger; ”Hur ska jag veta, att det inte är nazistiska pedofiler?” Hon överväger att uppfostra barnet tillsammans med kompisen Ingrid. Rakels halvsyster Mie (Silya Nymoen) vill gärna ha barn, men babyn säger, att han vill ha Angelina Jolie som mamma. Så inser Rakel, att pappan är Pikkejesus (Arthur Berning) som hon också festat runt med och som först inte heller vill ha barn. Trots allt, så växer sig fostret stark och tar plats.

Regissören Yngvild Sve Flikke var också med och skrev manus som är baserat på en hyllad grafisk roman av Inga Sætre. Flikke försöker skildra tillståndet hos den unga kvinnan som står inför en förändring av sitt liv, mentalt, fysiskt, socialt och även arbetsmässigt. Rakel hade funderat på att bli astronaut, skogvaktare eller grafisk romanförfattare vilket visar hennes naivitet och brist på självkännedom. Flikke gör Rakel till en förtvivlad, men också kraftfull och kreativ person, som hela tiden extrovert uttrycker sina känslor. Men filmen blir farsartad med alla volymstarka överspel. Jag tröttnar ganska snart på alla gap och skrik, som inte tillför filmen annat är hysteriska scener, även om det syftar till att stärka dramat och öka pulsen. Flikke hade vunnit på att nyansera regin så berättelsen blivit mera trovärdig. Nu försöker han vidga, fördjupa dramat genom att höja volymen och det känns omoget, även om Rakel kan skildras så.

Typecasting är bättre än skådespeleriet, som verkar stressas av regissörens pådrivande om att höja dramatiken genom att öka volymen. Det blir inte heller roligt, eftersom komedi kräver tajming och varierade uttryck. Filmen är förenklad i sitt uttryck och miljöer är avskalade och ensidigt skildrade. Filmen saknar karaktär och berör inte, trots att alla medverkande verkar göra sitt bästa. Temat oönskad graviditet är inte unikt och att dra ut på det i ett krystat drama gör inte filmen unik eller intressant.

Ninjababy vann pris av norska Amanda Awards för bästa skådespelare, Kristine Kujath Thorp), bästa manlige biroll till Nader Khademi, bästa regi, filmmanus, bästa skådespelare Arthur Berning och årets musik av Kåre Vestrheim. Det känns lite väl nationalistiskt för att övertyga om filmens kvalitet. Men filmen har också vunnit pris i Berlin International Film.

Ett filmöga av fem.
2021-10-27

Jan-Eje FerlingFörfattare