Que Vadis, Aida

Skakande, fängslande, konstfullt ödesdrama

Regi och manus: Jasmila Zbanic

Medverkande: Med Boris Isakovic, Boris Ler, Dino Bajrovic, Izudin Bajrović, Jasna Djuricic, Johan Heldenbergh, Raymond Thiry m.fl.

Gengre: Drama

Land: Bosnien och Hercegovina, Rumänien m.fl.

Språk: Bosniska, engelska, kroatiska, nederländska, serbiska

Textad på svenska

Längd: 101 minuter

Åldersgräns: Från 15 år

Svensk biopremiär: 26 februari 2021

Distributör: Folkets Bio

Våren 2005 – nästan 10 år efter massakern i Srebrenica – bevittnade jag ett skakande möte mellan en ung flicka och en gammal kvinna på Sarajevos flygplats.

De delade helt tydligt en avgrundsdjup förtvivlan, som än i dag får mig att rysa. Jag tänkte då att det måste ha något med kriget att göra. Men vad kunde ha hänt, som hade slitit upp en sådan färsk smärta? Efter att ha sett den bosniska regissören Jasmila Žbanićs skakande verklighetstrogna ”Quo Vadis, Aida?” tror jag mig kanske förstå.

Filmens nyckelhandling kretsar kring FN-tolken Aida (utmärkt spelad av Jasna Ðuričić) som befinner sig i händelsernas centrum då de bosnienserbiska styrkorna, ledda av general Ratko Mladić, tvingade åt sig makten över Srebrenica, som då var en zon skyddad av FN. Aidas position som tolk gav henne en inblick i hur snett det höll på att gå, i och med att tungt beväpnade serbiska krigare släpptes in i den av FN fredade zonen. Hon kämpar för att åtminstone rädda sin man och sina söner. Mot slutet är hon så desperat att hon är beredd att skada dem, i en förtvivlad förhoppning om att det ska rädda deras liv.

Merparten av handlingen utspelar sig under en kort, men händelserik period, som återges på ett smärtsamt trovärdigt sätt. Inget ögonblick i filmen känns spelat, utan man kan stundtals tro sig bevittna en dokumentär skildring av ett ödesdrama. Här finns inga överdrifter: inte en minut som inte känns äkta. Filmen hade varit plågsam nog, om man hade trott att allt var uppdiktat av den skickliga Žbanić som även har skrivit manus. När man i stället vet hur nära sanningen denna berättelse ligger för över 8 000 män och deras mödrar, fruar, systrar och döttrar, blir det ännu smärtsammare. Tanken på att Europas största folkmord sedan andra världskriget inträffade för bara lite mer än 25 år sedan, en timmes flygresa söder om Wien, är ohygglig.

Filmen känns påkostad; den stora mängden statister i många av scenerna bidrar till att öka förståelsen för hur desperat situationen var, hur hopplöst fångade Srebrenicas invånare var. Ett annat grepp i filmen som jag uppskattar och som bidrar till filmens rakt igenom autentiska känsla, är att man faktiskt använder nederländska skådespelare till rollerna som de FN-soldater som lämnades helt i sticket av omvärlden då de med stigande desperation, som efter hand övergick i förtvivlad resignation, med ord, argument och den fåfänga hänvisningen till ett mäktigt – men ack så passivt – FN försökte skydda Srebrenicas befolkning. Klippningen är skicklig och framhäver kontraster i ljud såsom sorlet av stora, oroliga folkmassor i en scen och viskande diskussioner i natten, när tystnaden känns olycksbådande, i nästa. Inga dramatiska gester som överdrivet kraftfull filmmusik krävs för att framhäva hur dramatiskt skeendet faktiskt var, utan en lång blick mellan två främlingar på var sin sida av ett stängsel talar högre än vad både röster och högljudd musik hade kunnat åstadkomma.

Dramat undviker att sänka sig till svartvit pajkastning där det hade varit lätt att bara lägga skulden på den svikande FN-styrkan. Den undviker också att peka ut hela det serbiska folket som blodtörstiga bödlar. Žbanić har insett att hon inte behöver frossa i blod och våld för att man ska förstå vad som håller på att hända – och vad som faktiskt också händer – på filmduken. Trots avsaknaden av storvulna gester – eller kanske just på grund av den – sitter man med hjärtat i halsgropen under hela filmen. Vetskapen om vilken väg historien pekade ut åt folken i det sönderfallande sydslaviska riket förminskar inte dramats grepp om den hjälplösa åskådaren – och inte heller de kusliga föraningar som filmens titel ger, i och med valet av Aposteln Petrus fråga till Jesus: ”Herre, vart går du?” Det fruktansvärda innehållet i det svar som lämnades då, för drygt 2 000 år, sedan hade samma innebörd, och var tyvärr lika aktuellt som under några varma sommardagar 1995.

Om du väljer att bara se en enda film om 1990-talets ohyggliga händelser på Balkan, är detta en av de bättre kandidaterna.

Jag ger den fyra starka filmögon av fem.
2021-02-20

Maria DrangelFilmälskande översättare och röstskådespelerska som tycker om att resa.