Greta

Stark doku om ung kvinnas inre och yttre resa för jordens överlevnad

Regi: Nathan Grossman

Manus: Olof Berglind, Peter Modewstij

Medverkande: Greta Thunberg, Malena Ernam, António Guterres, Arnold Schwarzenettern, Svante Thunberg m.fl.

Genre: Dokumentär

Speltid: 101 min.

Svensk biopremiär: 20 november 2020

Distributör: TriArt Film

Regissören och fimfotografen Nathan Grossman tar med oss från början. I maj 2018 sätter sig en smal och introvert femtonåring varje fredag utanför riksdagen med sin röda vattenflaska och sin skylt ”Skolstrejk för klimatet” i syfte att få svensk politik i linje med Parisavtalet, en skylt som sedan ska få följa med henne över hela världen. När någon sätter sig bredvid blir hon illa till mods, men hon saknar inte svar på tal när hon blir ifrågasatt varför hon inte är i skolan. Lite visste hon då, om vilken enormt massmedialt genomslag hon skulle få, hur hon skulle inspirera miljoner unga i den ojämna klimatkampen under parollen ”Fridays for Future” och uppnå hjältestatus, helt emot sin vilja. Inte heller att hon under de närmaste åren skulle bli inbjuden till alla stora internationella sammankomster med miljön på agendan och träffa flera av världens mäktigaste människor. Men egentligen vill hon inte att omvärlden ska lyssna på henne, utan att de ska ta till sig den fakta som klimatforskare är eniga om: det är bråttom och att de som är vuxna faktiskt ska agera vuxet och tar ansvar för vad som måste göras nu och inte lämnar över en döende planet till framtida generationer.

Jag kan villigt erkänna att jag tillhör den skara människor som ibland ställt mig frågan varför hennes föräldrar tillåter sin sköra dotter skolka, utsätta sig för situationer som gör henne märkbart obekväm och tillåta henne att axla rollen som hela världens klimatsamvete. Dokumentären berättar ärligt om Gretas Aspergers diagnos, vad den har för fördelar och nackdelar, men också om hennes ångest, ätstörningarna och om att hon under en lång period enbart pratade med sina familjemedlemmar, s.k. selektiv mutism. Men efter att ha sett pappa Svantes ömsinta engagemang och helhjärtade stöttning av sin dotters ojämna kamp; hur han packar elbilen full med bönor på burk, tjatar om att hon måste äta och oförtröttligt kör eller åker tåg genom hela Europa för att dottern ska må bra, är jag den första att erkänna att jag haft fel.

Lika intressant som det är att följa Gretas många resor, se mötena med bland annat President Emmanuel Macron, Arnold Schwarzenegger och påven Franciskus är det att följa hennes inre resa, hur hon bokstavligen växer upp, sakta vågar ta mer plats, prata inför större och mer mäktiga folksamlingar och tillåta sig att bli skarpare och mer utmanande i sina tal. Det är uppenbart att hon måste göra detta för att vara en hel människa och att hon aldrig kan göra det mindre än till 100%, vilket innebär att hon är vegan, inte gör onödiga inköp och helt slutat att flyga.

Det är inte lätt att vara Greta, och ibland ännu svårare att vara hennes föräldrar. Det är smärtsamt att se henne titta på youtube klipp eller läsa tweets där vuxna män i ledande positioner häcklar och förminskar henne och hur Svante lär sig första hjälpen om något av de många dödshoten skulle realiseras. När hon blir inbjuden att prata på bl. a. FNs klimatmöte i New York ställs hon och hennes familj inför en enorm utmaning. Filmteamet följer henne hela vägen över Atlanten på tävlingsseglingsbåten ”Malizia II”, en resa som få människor skulle våga sig på. Väl framme håller hon sitt hittills mest känsloladdade tal med de berömda inledningsorden: This is all wrong, I shouldn´t be up here, I should be back in school on the other side of the ocean, yet you come to us young people for hope. How dare you?  

Jag ser dokumentären med stor behållning, blir både omskakad, glad och berörd. Kanske hade jag önskat ett mera privat porträtt, men filmen följer Gretas övertygelse om att det är fel att fokusera på henne som person istället för på det som verkligen måste göras. Den intresserade som vill veta hur fortsättningen efter FN blev, kan jag med varm hand rekommendera henne sommarprat i P1 från 20 juni 2020 som tar vid där dokumentären slutar. I den blir det tydligt att hon inte bara är en agiterande tonåring, något som är en del av kritiken som framförts mot hennes framträdande. För Greta kan mer än många av världens ledare och om hon bara orkar fortsätta sitt arbete kommer vi se mycket mer av henne i framtiden. Greta får fyra starka ögon av fem möjliga.
2020-11-14

Ulrika Köpsén