Andrej Tarkovskij – En filmares bön

Synnerligen välgjord och fascinerade doku om filmkonstnären Andrej Tarkovskij

Originaltitel: Andrei Tarkovskij

Regi och manus: Andrey A. Tarkovskiy

Medverkande: Andrey Tarkovskiy

Speltid: 97 min.

Land: Italien, Ryssland, Sverige

Genre: Dokumentär

Svensk biopremiär: 13 november 2020

Distributör: TriArt Film

Mästerregissören Andrej Tarkovskij 1932-1986, lämnade efter sig åtta långfilmer, som fortfarande fascinerar och intresserar filmvärlden. I dokumentären Andrej Tarkovskij – En filmares bön berättar filmkonstnären själv om sina minnen, sitt arbete och sina tankar om konsten och konstnären och dess betydelse för mänsklig existens.

Vi ser också unika inspelningar av poeten Arseny Tarkovskij, som var Andrejs far, och som påverkade och inspirerade sonens tidlösa konstnärskap. Vi ser aldrig tidigare släppta inspelningar av dikter av Arseny Tarkovsky, som anses vara en av 1900-talets största ryska poeter och som läses av poeten själv. Han lämnade frun med sina två barn men kom på besök ibland. Vi något tillfälle krävde han att få vårdnaden om sonen Andrej Tarkovskij, som nekade, trots att han hela sin barndom drömde om att förenas med sin far. Andrej Tarkovskij säger själv, att han inte kunde förstå, hur modern ensam kunde uppfostra honom och hans syster. Hon satte honom i musikskola, där han tog diplon i slutkursen. Han fick också gå i målarskola. Men efter kriget hamnade han på sjukhus för sin undernäring.

Alla inslag, scener ur mästerregissörens filmer, sällsynta fotobilder från hans uppväxt, videor tagna från platser där Andrei Tarkovskij bodde, får vi ta del av. Faderns poetiska, mystiska värld kan möjligen spegla den store regissörens arbete och inre liv. Poesin understryker det djupa kulturella och andliga bandet, som förenade far och son, men också filmkonstnärens idé om symbiosen mellan konsten och andligheten.

Andrej Tarkovskij Jr, född 1970, som är son till den legendariske regissören med samma namn, har ägnat en stor del av sitt liv åt att bevara och lyfta fram faderns verk. Han har även gjort flera dokumentära porträtt för TV.

Under sommaren 1979 reste Tarkovskij till Italien, där han filmade dokumentären Voyage in Time tillsammans med sin mångårige vän Tonino Guerra. Tarkovskij återvände till Italien 1982 för att slutfilma filmen Nostalghia. Han återvände inte till sitt hemland. Ryska filmmyndigheten Mosfilm drog sig då ur projektet och Andrei Tarkovskij var tvungen att slutföra filmen med ekonomiskt stöd från italienska RAI.  

Nostalghia presenterades vid filmfestivalen i Cannes 1983 och vann FIPRESCI-priset, Grand Prize of the Jury och nominerades till Guldpalmen. Sovjetiska myndigheter förhindrade dock filmen från att få Guldpalmen. Andrei Tarkovski beslöt då, att aldrig arbeta och leva i sovjetiska unionen igen. Han sade ”Jag är inte en sovjetisk dissident, jag har ingen konflikt med den sovjetiska regeringen”, men om han återvände hem skulle han bli arbetslös. Samma år iscensatte han operan Boris Godunov på Royal Opera House i London under musikalisk ledning av Claudio Abbado.

1984 förberedde han filmen The Sacrifice (Offret), som spelades in i Sverige med bl.a. svenska skådespelare som Eland Josephson, Alla Edwall, Sven Wollter. Vid den tiden var hans son Andrei Jr fortfarande i Sovjetunionen och tilläts inte att lämna landet. Offret var Tarkovskijs sista film, tillägnad hans son, Andrei Tarkovskij Jr, som gjorde en dokumentär om filmen Offret och som släpptes efter filmskaparens död 1986. I en särskilt gripande scen följer författaren/regissören Michal Leszczylowski Tarkovskij på en promenad när han uttrycker sina känslor om döden – han påstår sig vara odödlig och har ingen rädsla för att dö.

I slutet av 1985t fick han diagnosen obotlig lungcancer och påbörjade i januari 1986 behandling i Paris och fick där sällskap av sin son, som slutligen fick lämna Sovjetunionen. Offret presenterades vid filmfestivalen i Cannes 1986 och fick Grand Prix Spécial du Jury, FIPRESCI-priset och den ekumeniska juryns pris. Eftersom Tarkovskij inte kunde närvara på grund av sin sjukdom, samlades priserna in av hans son, Andrei Jr.

En konspirationsteori uppstod i Ryssland påstod, att Tarkovskij mördades av KGB. AndreiTarkovskij, hans fru Larisa Tarkovskaya och skådespelaren Anatolij Solonitsyn dog alla av samma typ av lungcancer som ansågs berott på den kemiska anläggningen där de spelade in filmen Stalker från 1979.

Dokumentären Andrej Tarkovskij – En filmares bön är en i alla avseenden sevärd film, som går så nära filmkonstnärens liv och tanke som möjligt. Han berättar mycket och generöst om sin syn på samhällets beroende av konsten för att överleva och hur den andliga aspekten är intimt förknippad med den.
Fem av fem filmögon.
2020-11-09

Jan-Eje FerlingFörfattare