Fahim – den lilla schackprinsen

Underhållande, charmig familjefilm

Originaltitel: Fahim

Regi: Pierre-François Martin-Laval

Manus: Thibault Vanhulle, Philippe Elno, baserat på boken ”Un roi clandestin” av Fahim Mohannad m.fl.

Skådespelare: Assad Ahmed, Gérard Depardieu, Mizanur Rahaman

Genre: Komedi, drama, biografi

Speltid: 107 min.

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 9 oktober 2020

Distributör: Njutafilms

Fahim (Assad Ahmed) är 8 år och lever med sina föräldrar och syskon i Bangladesh huvudstad Dhaka. Han har vunnit flera stora tävlingar i schack och utmanar spelare för pengar på gatan utan att hans föräldrars kännedom. Pappan Nura (Mizanur Rahaman) är chef inom brandförsvaret, sympatiserar med den politiska oppositionen och deltar i demonstrationerna mot regeringen. Året är 2011 och hotet mot Nura och hans familj börjar bli personligt. När Nura frågar sin son om han vill åka och träffa en stormästare tvekar inte Fahim att säga ja. Att anledningen till största del är en helt annan är han inte medveten om. De två reser till Frankrike med förhoppningarna om ett bättre liv och att familjen ska kunna återförenas där.

I Frankrike går inte mycket som de har tänkt. Nura hittar inget jobb och pengarna tar snabbt slut. Strax tvingas de sova på gatan men blir förda till ett flyktingboende av Röda Korset. Där får Fahim schyssta kompisar som lär honom franska. Av föreståndaren på flyktingförläggningen får de en adress till Créteils schackklubb, som leds av den bufflige med godhjärtade Sylvain Charpentier (Gerard Depardieu), som skolat många schackmästare tidigare. Sylvain vill inte ta emot en ny elev mitt i terminen men när han förstår att Fahim är en talang och dessutom har ambitioner gör han ett undantag. Här finns även den varma assistenten Mathilde (Isabelle Nanty) som balanserar upp den ohyfsade Sylvain och ett härligt gäng ungar, med mer eller mindre talang för spelet, som snabbt tar Fahim under sina vingar.

Asylprocessen går trögt, mycket pga att tolken inte är helt ärlig i sina översättningar, men i takt med att Fahim lär sig språket tar han, som så många andra invandrarbarn, över och för sin fars talan. Nura har svårt att anpassa sig till ett liv i Frankrike; kommer konstant försent, fortsätter äta sina måltider med händerna och gör få ansatser till att göra sig förstådd. I en lokal tävling kommer Fahim återigen försent för att pappan inte förstår vikten att vara i tid. Fahim hamnar trots allt i final mot Sylvains rivals protegé, men blir både förnedrad och besegrad av motståndaren. Fahims talang är dock uppenbar och konkurrerande schackklubbar säger att det är synd att han inte kommer få spela i Franska mästerskapet, eftersom han inte är fransk medborgare. Tiden för deras vistelse i Frankrike är på väg att rinna ut.

Filmen om Fahim, som baseras på en sann historia, är charmig och söt, stundtals lite sorglig men några större tempohöjningar är det inte tal om. Överhuvudtaget är filmen väl förutsägbar, både vad gäller historien men även i de olika rollerna. Depardieu spelar med lätthet den buttre Sylvain och är som klippt och skuren för rollen, mycket för att det är en roll som vi har sett honom spela många gånger förr. Starkast intryck i sin rolltolkning gör Rahaman i rollen som pappa Nura. Historien är en klassisk familjefilm med inte allt för små barn, då det rör sig om ganska komplexa frågor som flyktingpolitik. Det krävs inga förkunskaper eller särskilt intresse för schack för att kunna ta filmen till sig, dessa scener är väl balanserade och underhållande. Sensmoralen att; om man bara är duktig på något så får man självklart stanna i ett land, blir också något snedvriden och kraftigt förenklad.

Familjefilmer på temat ”barn, schack och sanna historier” verkar vara återkommande, och vill man ha mer i samma genre rekommenderar jag varmt Disneys Queen of Katwe från 2016 som jag tycker hade högre tempo och är mer hjärtgripande är Fahim – den lille schackprinsen, som får tre starka ögon av fem möjliga.

Ulrika Köpsén