Corpus Christi är ett starkt polskt filmdrama, som är inspirerat av verkliga händelser som nertecknats av Mateusz Pacewicz, och som ytterst handlar om falsk eller äkta gudstro, hämnd, skuld, förnedring och kanske försoning.
Den vilsne 21-årige mannan Daniel (Bartosz Bielenia) sitter i fängelse för att avtjäna straff för mord. Miljön är klosterlik, men magra, unga män med rakade huvuden och styrda av präster. Stämningen är fientlig, hotfull och misshandel är daglig utlevelse mellan de frustrerade unga förbrytarna. Filmen öppnar med ett brutalt övergrepp på en vek, försvarslös, ung man. Daniel håller vakt vid dörren under den grova våldsakten i snickeriverkstaden.
I nästa scen leder Daniel gruppen under en religiös gudstjänst med psalmen ”Herren är min herde”. Det är tvära kast i Daniels känslomässiga kaos. Men fängelseprästen, fader Tomasz (Lukasz Simlat) ser ändå ett andligt embryo i Daniel och uppmuntrar honom att fokusera på att utveckla sin andliga potential, men berättar samtidigt att Daniels brottsregister utesluter honom från prästseminarium. När Daniel frisläpps återstår sågverksjobb i en avlägsen lantby, nära den slovakiska gränsen, som fader Tomasz ordnat för honom för att skydda honom från personer som vill hämnas honom för hans brott. Sågverket ägs av borgmästaren och är bybornas i stort sett enda försörjning.
Men först lever Daniel ut sina frustrationer och sexuella spänningar under drogrus med en ung studentska hos grabbgänget. Han kedjeröker, vilket de flesta männen verkar göra i sammanhanget. Daniel har snott en svart skjorta och prästkrage och stoltserar för kompisar. Han inser snart, att sågverksjobbet inget han vill ta. Han går till byns kyrka och möter där den unga Eliza (Eliza Rycembel). Daniel säger sig vara nyligen prästvigd och från Warszawa till dels Eliza men också hennes förbittrade mor Lidia (Aleksandra Konieczna), som är kyrkvärd. Daniel presenteras genast för byns äldre präst (Zdislaw Wardejn), som är försupen och i dålig kondition. Han ska skickas på rehab och övertalar då Daniel att under tiden vikariera som präst i byn.
Byn är stigmatiserad av en bilolycka som krävde sju ungdomars liv. Föraren anklagas för att orsakat olyckan och byn vill inte begrava honom i vigd jord. Hans utstötta mor (Barbara Kurzaj) förvarar sonens aska i hemmet.
Daniels trevande försök att fungera som präst blir en riskfylld resa. Han upprepar som en papegoja religiösa fraser han lärt sig av fängelseprästen och under bikter rabblar han upp texterna från sin mobil. Men så börjar han alltmer släppa fram sina egna idéer om kristen tro och därmed bryta mot kyrkliga låsta traditioner. Hans karisma och känslomässiga utspel påverkar byborna. Det finns en outtalad och omedveten andlig längtan efter frigörelse hos de traumatiserade byborna efter bilolyckan och Daniel försöker lösgöra dem från deras låsningar och ångest.
Filmkameran vilar ofta på Daniels uttrycksfulla ögon och det finns något kristuslikt i hans utstrålning och han identifierar sig också alltmer med den lidande gudasonen. Hans bedrägeri ger honom moraliska betänkligheter, men begåvat och skickligt glider han runt mellan olika lösningar för att inte bli avslöjad och för att få någon slags berättigande i sitt oärliga spel. Han bär också på en ständig rädsla för att utsättas för våldshämnd av hämnare för hans mord och att bli genomskådad av tidigare fängelsekumpaner. Varje händelse och relation riskerar blir hans sista, när upptäckten kommer närmare.
Frågor om sanning och lögn, falsk och äkta gudstro genomsyrar dramat. Den katolska kyrkan brottas med att hantera avslöjanden om sexuella övergrepp mot barn, men också nutida frågeställningar, där kyrkans auktoritet ifrågasätts. Filmen Corpus Christi gestaltar brytningen mellan kyrkans pretentioner på sanning och lögn, ont och gott och ifrågasätts för sina låsta agendor om helighet och synd och inte minst det äkta eller falska eller symboliska eller fysiska värdet av Corpus Christi, Kristi kropp och även vem som kan göra anspråk på Guds särskilda kallelse och närvaro i sitt liv.
Filmen är Oscarsnominerad och har redan vunnit många internationella filmpriser och vid Stockholm Film Festival 2019 vann regissören Jan Komasa, född 1981, bronshästen för filmen och Bartosz Bielenia (Daniel) vann pris som bästa skådespelare. Jan Komasa håller stramt i sina regityglar och växlar skickligt mellan olika stämningar som avlöser varandra och som ger filmen en imponerande dynamik. Det finns händelser och länkar mellan olika situationer som ibland kan kännas skruvade för att medvetet ge filmen energi. Man har ingen anledning att tvivla på autenticiteten i handlingen och filmmakaren har sin rätt att som filmkonstnär tolka och uttrycka händelserna som han vill. Filmen är ju ändå en fiktiv gestaltning åt sanna händelser.
Manusförfattaren och även regissören Mateusz Pacewicz, född 1992, skrev också manus till ”Suicide Room” från 2011 och ”The Hater”, som har premiär 2020. Hans kraftfulla manus bygger upp spänningen och dramat fångar oss med sina våldsamma utspel och rollkaraktärernas livsfarliga motiv. Dialogerna är smart avskalade och uttrycker i varje scen ögonblickets oförställda allvar.
Bartosz Bielenia, född 1992, är en säregen aktör med egenartad utstrålning som i Corpus Christi ger stark närvaro i sin rollgestaltning i filmen. Han är i centrum genom hela filmen och Daniels ställningstagande i varje scen ger filmen dess övertygande kraft. Samtidigt som Daniels egen gudstro utmanas och sätts på prov så vill han empatiskt frigöra byborna från den frusna sorg och vrede som de bär på. Det ger Daniels liv mening från intighet och hopplöshet till en allt större identifikation med Kristi lidande och försoningsverk som i sin tur ger honom förhöjd livskänsla och existentiell mening.
Många filmer kan sägas vara den bästa eller det största mästerverket och som förtjänar en särskilt rankad plats i filmhistorien men som ändå ses och glöms i det enorma utflödet av många och mycket bra filmer. Det filmiska uttrycket har blivit allt skickligare och modigare i att i lyfta svåra och komplexa livsfrågor och bryta moraliska och etiska gränser som satts genom historien. Man talar allt oftare klarspråk och struntar i gammal hänsyn till traditioner och förställningar om sanning, lögn och verklighet och förställning. I Corpus Christ har filmmakaren rätt att förstärka berättelser med bild, musik, tempo och utformning och förföra oss med sitt filmdrama för större lyskraft och engagemang. Det kan göras dåligt, bra eller mästerligt.
Det när samarbetet mellan Jan Komosa, Mateusz Pacewicz och Bartosz Bielenia har just mästerligt skapat en intensiv filmupplevelse utöver det vanliga och Corpus Christi får därför fem välförtjänta filmögon av fem.
2020-02-07
