Recension: Les Misérables

En värdig efterföljare till filmklassikern ”De 400 slagen"
eye5
Regi: Ladj Ly
Manus: Ladj Ly, Giordano Gederlini, Alexis Manenti
Medverkande: Daimen Bonnard, Alexis Mamnenti, Issa Perica, Al Hassan Ly, Djibril Zonga; Almamy Kanoute m.fl.
Genre: Drama, thriller
Filmfoto: Julien Poupard
Klippning: Flora Volpelière
Längd: 102 min.
Land och år: Frankrike 2019
Distribution: Edge Entertainment
Svensk biopremär: 10 januari 2020

”Det finns inga dåliga plantor, bara dåliga odlare”.
Citatet är hämtat ur Victor Hugos roman ”Samhällets olycksbarn” och avslutar den franska regissören Ladj Lys prisbelönta långfilmsdebut ”Les Misérables”. Hugos humanistiska berättelse publicerades redan 1862. Romanen värnade om dåtidens allra svagaste, det utnyttjade barnet Cosette och den jagade galärfången Jean Valjean, dömd för stöld av en brödbit. ”Samhällets olycksbarn” har filmats otaliga gånger och på senare år rönt succé som musikal världen över.

Ladj Lys täta, explosiva nytolkning av romanen har mycket att berätta om dagens franska olycksbarn, så långt från musikalers drömvärld man kan komma. Filmen förmedlar också samma budskap som Hugo en gång gjorde. Möjligen med starkare betoning på samhällets ansvar att vattna och göda de späda plantor som landets framtid vilar på.

Olycksbarnen i Lys film är bland andra Izza, Rocco, Zorro och många fler från den fattiga, invandrartäta Paris-förorten Montfermeil, där samhället tydligt abdikerat från uppgiften som barnens beskyddare. Filmens Montfermeil styrs av en självutnämnd borgmästare och hans hejdukar. Tre bilburna poliser är satta att upprätthålla lag och ordning med metoder som lämnar mycket att önska. Motsättningarna är stora mellan religiösa och kriminella grupper. Ungdomsgängen växer.

Under förortens slitna yta pyr det våld som kan eskalera vid minsta gnista. Gnistan blir en stulen lejonunge och en säck kacklande hönor. Den mångbottnade historien sätts i rullning och leder, utan att tappa fokus, fram mot sin explosiva upplösning där alla är förlorare. Dessförinnan ges en inblick i polisernas, förortsbarnens och gängledarnas världar. Däremot förblir förortens slutna kvinnovärld gåtfull, bakom stängda dörrar.

År 2005 var verklighetens Montfermeil föremål för ett upplopp som ”Les Misérables” uppges vara löst baserat på. Här skrev också Hugo för 150 år sedan sin roman och här har Ladj Ly sina rötter. Med bakgrund som dokumentärfilmare, ”Les Misérables” har både stark autenticitet och stor dokumentärkänsla, förvaltar regissören väl arvet från den franska nya vågen. Antoine Doinel i Truffauts ”De 400 slagen” (1959) har t ex mycket gemensamt med olycksbarnet Issa i ”Les Misérables”.

Filmen uppvisar också likheter med nu bio-aktuella ”Camorrans barn” (2019). Där tecknas en bild av Neapel som helt tycks ha gett vika för korruption, våld och en svåråtkomlig maffiaorganisation. Camorrans barn blir det italienska samhällets olycksbarn som på sikt garanterar maffians fortlevnad i staden.

Jag ger fem filmögon av fem till ”Les Misérables”, vinnare av juryns pris i Cannes 2019, Frankrikes Oscarsbidrag 2020 och en värdig efterföljare till Francois Truffauts klassiker ”De 400 slagen”.
2019-12-14