Frank ”The Irishman” Sheeran (Robert De Niro) är medveten om att han snart kommer att dö. Kanske vill han lätta sitt sinne innan det är för sen, eller vill han bara ge det mystiska försvinnandet av fackföreningsledaren och hans nära vän Jimmy Hoffa (Al Pacino) sin förklaring. Från sin rullstol på ålderdomshemmet, iförd diamantkantad guldklocka och maffiaring, berättar han fritt ur minnet hur allt började. Hur han som 30-årig krigsveteranen arbetade som fackansluten lastbilschaufför i Philadelphia. Hur han började sälja lite av lasten vid sidan av för att försörja sin familj. Hur han alltmer gled in i den kriminella världen, till att slutligen hamna som nära vän och torped åt maffialedaren Russel Bufalino (Joe Pesci). Hur han i hela sitt liv bara fortsatte att följa order. Allt detta sker inför dottern Peggys (yngre Lucy Gallina, äldre Anna Paquin) kritiskt granskande ögon. Ögon som vägrade acceptera pappans brutala förvandling och tvivelaktiga umgänge.
The Irishman bygger på memoaren I heard you paint houses från 2004 av f.d. åklagaren och försvarsadvokaten Charles Brandt, där Frank Sheeran bekänner att han jobbade som torped åt Bufalino och var den som mördade Jimmy Hoffa. Att ”måla ett hus” innebär att döda någon, där färgen syftar på blodet som skvätter på väggar och golv. Det är en rafflande historia som Sheeran får ur sig strax innan sin död 2003 och boken väckte stort intresse, inte minst för att Sheeran framförde sina teorier om vem som även dödade Kennedy-bröderna. De Niro fick boken i sina händer som inspiration till en annan film och efter att läst klart gick han direkt till Scorsese. Steven Zaillian (Schindlers list, The Girl with the Dragon Tattoo) skrev manuset men det skulle dröja länge innan produktionen kom igång, till och med så länge att de medverkande började bli för gamla för att kunna spela rollerna som sträcker sig över flera årtionden. Scorsese ville inte använda sig av olika skådespelare och projektet krävde därför en speciellt sorts teknik där ålderskorrigeringen inte sker med mask eller smink utan med datorgenererade bilder. En kostsam process som slutligen Netflix gick in och finansierade, varför den endast kommer gå en vecka på bio innan den går att streama.
The Irishman är ett mästerverk som bevisar att gammal är äldst. De typiska Scorsese kännetecknen, så som tracking shots och slowmotion scener, är tydliga. Klippningen är oändligt snygg och ger en behaglig vågrörelse av snabba och långsamma scener som för handlingen framåt. Filmen börjar och avslutas med The Five Satins klassiker In the still of the night, en låt som kan tyckas väl sliten men här är så välplacerad att den ger rysningar. Däremot upplever jag att filmen är tacksamt mindre våldsam än tidigare filmer.
Berättelsen utspelar sig i tre tidsplan, och även om Hoffas utgång är klar från första början hålls nerven vid liv i imponerande tre och en halv timme. Jag är trollbunden av De Niros sammanbitna och tystlåtna min och hans trötta, lätt sorgsna ögon, som ofta säger så mycket mer än orden som kommer ur hans mun. Lika hänförd av Pacinos betydligt yvigare tolkning av den korrupta Hoffa – raljerande, hetlevrad och oberäknelig. Paquins lågmälda och missnöjda iakttagande av sin fars utveckling från vanlig arbetare till maffialedarens Bufalino mest förtrogna, får mig att känna starkt med dem båda. Allt eftersom Frank stiger i graderna, tappar han i samma takt i aktning hos sin dotter. Hoffa, å andra sidan, älskar hon och efter hans försvinnande pratar hon aldrig med sin far igen. På ålderdomshemmet är Frank oerhört ensam, inte minst för att många av hans maffiakontakter gått en våldsam och allt för tidig död till mötes.
Det är svårt att inte snudda vid tanken att det kanske är den enda och sista gången vi får se dessa giganter i en och samma produktion. De Niro är 76, Scorsese 77 och Al Pacino 79 år. Pesci, även han 76 år, hade inofficiellt redan gått i pension, men övertalades att vara med. Al Pacino och Robert De Niro har bara spelat mot varandra två gånger: i Heat 1995 och Righteous Kill 2008, (i Gudfadern 2 hade de inga scener ihop) men de har känt varandra sedan 60-talet. Vad som är än mer förvånande är att the Irishman är Pacino och Scorsese första samarbete, Pacino tackade nej till en roll i Maffiabröder. Till skillnad mot De Niro och Scorseses samarbete, som går nästan lika långt tillbaka med totalt 9 långfilmer, nästan alla ikoniska och prisbelönta så som Taxi Driver 1976, Tjuren från Bronx 1980 och Maffiabröder 1985. Pesci har spelat maffialedare ett otaligt gånger, men frågan är om denna rolltolkning inte är hans starkaste. I Maffiabröder fick han en Oscars för bästa biroll. Min gissning är att han kommer vara nominerad i samma kategori nästa gång och det kommer inte vara den enda nomineringen för the Irishman.
Filmen har biopremiär 22 nov och börjar streamas på Netflix från den 27 november men mitt råd är att först se den i en mörk biograf på stor duk. Sen kan du se den igen där hemma.
The Irishman blir en klassiker som tål att ses många gånger och får fem ögon av fem möjliga.
2019-11-21
