I början av 60-talet inser världens största biltillverkare Ford, som var först med att använda löpande band vid montering för att få ner tillverkningstiden, att konkurrenterna hunnit i kapp och att efterfrågan dalar, framförallt bland den allt yngre publiken. En Ford sågs som ett stabilt och tryggt transportfordon men hade väldigt lite med flärd och lyx att göra. I ett försök att nå yngre konsumenter föreslår Lee Iacocca (Jon Bernthal) 1963 att företaget ska ta fram den betydligt coolare Mustangen och lägger även fram förslaget att Ford ska köpa Ferrari, som, trots sina heta och sexiga bilar, har det tungt ekonomiskt. Men Ferrari tackar till slut nej till sammanslagningen, och Enzo Ferrari (Remo Girone) låter hälsa några väl valda okvädesord till Henry Ford den andre (Tracy Letts). Förolämpningen blir startnyckeln till att på 90 dagar bygga en bil som ska utmana Ferrari i Le Mans, en tävling som Ferrari helt dominerat sedan den återupptagits igen efter andra världskriget.
Till sin hjälp väljer Iacocca den Texasfödda före detta racerföraren Carroll Shelby (Matt Damon) som vunnit Le Mans 1959, men som tvingats sluta tävla pga. hjärtproblem. Istället försörjer han sig på att designa sportbilar och har bland annat skapat den legendariska AC Cobra, en bil som idag säljs för 12-13 miljoner dollar på auktion. Shelby och Ford bygger vad som till slut ska bli racerbilen Ford GT40. Shelby, med sin erfarenhet, försöker förklara för Ford att det inte bara handlar om störst motor för att lyckas vinna tävlingen och anser att engelska racerföraren Ken Miles (Christian Bale) är bäst lämpad att köra bilen. Men Miles är en oslipad diamant, oberäknelig i sina uttalanden och Fords chef för racingprogrammet Leo Beebe (Josh Lucas) anser inte att Miles är rätt person att representera deras varumärke. I 1964 års tävling vinner Ferrari återigen, men Shelby lyckas övertala Mr. Ford att få förtroendet att göra ett nytt försök.
Tävlingen i utanför den franska staden Le Mans startades 1923 och är än idag, jämte amerikanska Indy 500, världens största uthållighetstävling för bilar. Racet pågår under 24 timmar, där varje bil körs av två, numera oftast tre, förare. Fram till 1969 hade tävlingen en mycket speciell start – bilarna vid ena sidan av vägen, förarna vid den andra. När nedräkningen var klar och trikoloren föll sprang de tvärs över banan till sina bilar för snabbast möjligaste start. Tävlingen har alltid präglats av glamour och besöks alltid av internationella jetsets. Bevakningen av tävlingen och dess publik är att jämföra med exempelvis filmfestivalen i Cannes.
Det är en otroligt charmig och underhållande film som fullkomligt trollbinder mig från det första motorljudsbullret under förtexterna och hela vägen fram till sluttexterna i imponerande hela två timmar och trettiotvå minuter. Att säga att detta bara är en film för bilentusiaster är att totalt förminska handlingen. Det är lika mycket en film om vänskap och vikten av teamkänsla, om styrkan att tro på sig själv och våga utmana konventioner och överheter. En film om att följa en passion som innebär vansinniga risker. Visst är det en hel del snack om motorer, växellådor och bromsar men inte mer än att vem som helst kan förstå och ingen behöver varken känna sig dum eller uttråkad med för mycket detaljer.
Matt Damon är, med sitt sneda och smittsamma leende, perfekt i rollen som den älskvärde Carroll Shelby. Christian Bale, som precis gått upp en massa i vikt för sin roll som Dick Cheney, tvingades gå ner över 30 kilo för att gestalta den magre mekanikern i sliten denimoverall. När han sitter i bilen med solbrända knotiga kinder och hypnotisk blick på banans nästa kurva är det som att själv vara med. Det är även många fina scener där Miles är med sin son Peter (Noah Jupe) och frun Mollis (Caitriona Balfe) som tillför ett större djup till filmen än förväntat. Le Mans ´66 (Ej att förväxla med den ikoniska Le Mans från 1971 med Steve McQueen) är även riktigt rolig och innehåller en mängd detaljer som känns helt osannolika.
Filmen innehåller en mängd detaljer som känns helt osannolika att jämföra med de race som genomförs nu. Under ett depåstopp går Miles och tar en kopp te, ringer sin fru och ber teamet att rappa på. Att jämföra med dagens depåstopp som ligger runt en minut, om det inte gäller F1 där rekordet ligger på 1,88 sekunder för att byta alla fyra däcken! Visst är det en lång film, och på slutet blir scenerna där jag får se samma frekvens av växlingar, gaspedaler etc. lite för många. Tacksamt är dock att hela 1965 års race, där Ford än en gång fick se sig slagna av Ferrari, helt hoppats över. I stället går regissören James Mangold (Logan, Walk the Line, Wolverine) direkt på 1966 års tävling, året när Ford äntligen tog hem segern med råge!
Le Mans´66 får fyra starka filmögon av fem möjliga.
2019-11-14
