I vårt realistiska tidevarv där barn tidigt slutar tro på tomten är efterfrågan stor på filmer som triggar fantasin och öppnar upp för det övernaturliga. Sådana filmer går hem bland unga. Spontant tänker jag på ”Pans Labyrint” (2006) liksom på filmerna om ”Harry Potter” och ”Sagan om ringen”. 2011 tog Martin Scorsese sig an Brian Selznicks succébok om Hugo Cabret och hans fantastiska äventyr på Paris-Montparnasse järnvägsstation. Resultatet gillades av både Oscars-juryn och den unga publiken.
Möjligen inspirerad av ”Hugo Cabret” har regissören Todd Haynes nu filmat storstadssagan ”Wonderstruck”. Även denna film bygger på en bestseller av författaren och illustratören Brian Selznick. Det har blivit en film med magiska inslag och oviss utgång in i det sista. Filmen är en hyllning till staden New York och dess Naturhistoriska Museum i Queens. Likt föregångaren ”Hugo Cabret” är ”Wonderstruck” full av filmhistoriska referenser. Även denna gång till stumfilmen men också till 70-talets New York-filmer.
Filmen utspelar sig i två världar där barnen Rose (Millicent Simmonds) och Ben (Oakes Fagley) är huvudpersoner i parallella handlingar. De är två 12-åringar som åren 1927 respektive 1977 rymmer till New York för att spåra upp en okänd förälder. Rose är döv sedan födseln. Hennes värld har kommit att bli biosalongen i Hoboken, New Jersey, där stumfilmsdrottningen på vita duken Lilian Mayhew framstår som en saknad mor. Den moderlösa Ben, även han döv efter ett nedslag av blixten, har sina rötter i 70-talets Minnesota. Ben tror att hans okända far finns i New York.
I ”Wonderstruck” får vi del av Rose och Bens öden och äventyr när de med ett tidsmässigt avstånd på 50 år ger sig ut i storstaden. Först i filmens slutskede faller de pusselbitar på plats som sammanlänkar barnen över generationerna. Men innan dess spelar slumpen tärning om utgången.
Todd Haynes har efter filmer som ”Far from Heaven” (2015) och ”Carol” (2015) visat att estetiken är en viktig del i hans filmskapande. Även ”Wonderstruck” är en visuellt njutbar film. Till detta bidrar bland annat Edward Lachmans vackra foto i färg och svart-vitt Todd Haynes har heller inga svårigheter att arbeta med skickliga vuxenskådespelare som Julianne Moore (filmens stumfilmsdrottning). Barnskådespeleriet däremot lämnar tyvärr en del att önska i ”Wonderstruck”.
En storstadssaga som denna borde egentligen kunna locka fram en tår. Men till skillnad från Scorsese i ”Hugo Cabret”, väljer Todd Haynes att berätta sin historia tämligen osentimentalt. I detta fall kan hans kyliga förhållningssätt bli till förfång för sagans magi. Återstår att konstatera att ”Wonderstruck” inte riktigt berör, trots att historien är fantastisk och filmen vacker.
Jag ger ”Wonderstruck” tre svaga filmögon av fem.
2018-01-21
