Recension: I, Frankenstein

eye

Frankenstein
Aaron Eckhart som Frankenstein i I, Frankenstein.

Regi: Stuart Beattie
Manus: Stuart Beattie, Kevin Grevioux
Medverkande: Aaron Eckhart, Bill Nighy, Miranda Otto, Yvonne Strahovski m.fl.
Genre: Action, Sci-Fi
Ålder: Från 15 år
Speltid: 92 min
Svensk Biopremiär: 28 februari 2014
Språk: engelska
Distributör: Walt Disney Pictures
Länk till IMDb

I, Frankenstein blir Jag, meningslös.
I en mörk och dyster nutid, där ett hemligt krig mellan väktare och demoner rasat i decennier, befinner sig Viktor Frankensteins skapelse Adam (Aaron Eckhart) i mitten. Snart inser Adam, att han med sin odödlighet sitter på nyckeln till mänsklighetens undergång och måste snabbt välja sida i kampen mellan gott och ont.

Tar man sig en titt på trailern innan man ser I, Frankenstein, så krävs det inte ett geni för att inse att den här filmen inte kommer flyga högt bland filmkritiker. Lite envist går jag ändå till biografen med tanken, att det ändå är karaktärer från Mary Shellys mästerverk som sätts på bioduken. Så helt misslyckat kan det ju inte bli. Det blir inte totalt fiasko, eftersom några effekter är bra och ett par slagsmålsscener är coola. Men för övrigt är filmen meningslös och helt onödig.

Redan när berättarrösten drar i gång förstår jag, att det inte kommer bli särskilt spännande 92 minuter. I huvudet kan jag spela upp och förutse hur hela filmen kommer sluta. Enda gången jag egentligen höjer på ögonbrynen är en scen, när en extremt snygg forskare Terra, spelad av Yvonne Strahovski, får fram en liten sexuell spänning mellan henne och titelrollen. Det är inte superhäftigt, men man får tänka på att han ändå är ett 200 år gammalt återupplivat lik.

Jag vill ge lite beröm åt Stuart Beattie för att han försökt skapa en modernare Frankensteins monster med Aaron Eckhart i rollen som ett ärrat muskelpaket. Monstret eller Adam, som han klyschigt döpts om till, kan röra sig smidigt, tala tydligt med bortskruvade bultar i halsen. Men att han ska vara någon odödlig superhjälte i hoodietröja övertygar mig helt enkelt inte.

Manuset är hackigt och fullt med samma strunt som filmen Van Helsing från 2004. Trots att kampen i filmen gäller mänsklighetens överlevnad, så bryr jag mig i filmens mitt inte om vem som egentligen vinner.

Att Bill Nighy spelar en demonprins, som jagat Adam i runt 200 år, är lite fantastiskt. Filmen inte är skriven som en komedi, ändå skrattar jag ändå åt alltsammans och inte med.

Den här filmen behövde inte göras och jag behövde inte se den, men ett filmöga får den för effekterna.
2014-02-25
JensIsaksson2

Jens Isaksson