Regi: Ari Folman
Manus: Ari Folman efter en roman av Stanislaw Lem 

Medverkande: Robin Wright, Harvey Keitel, Jon Hamm, Paul Giamatti, Danny Huston, Kodi Smith-McPhee m.fl.
Land: Israel & Frankrike
Speltid: 122 min
.
Biopremiär: 28 mars 2014
Språk: Engelska
Distributör: Njutafilms
Länk till IMDb

Börjar bra, men faller platt.
Den traditionellt tecknade filmen verkar vara på utdöende i västvärlden. Den tycks alltmer ersättas av den mer populära, men betydligt dyrare 3D-animerade filmen. Bara i Japan lever den sedvanligt tecknade filmen kvar på allvar. Kvalitén på den västerländska, tecknade filmen verkar ha sjunkit i takt med krav på större lönsamhet.

I The Congress spelar Robin Wright sig själv. Hon har hamnat på dekis och får inga roller längre. Hon och tonårsdottern Sarah (Sami Gayle) måste dessutom ta hand om sonen Aaron (Smith-McPhee) som håller på att bli både blind och döv.

Agenten Al (Harvey Keitel) och studiochefen Jeff (Danny Huston) kommer med ett erbjudande om att låta scanna av Robin Wright för en stor summa pengar och skapa en digital version av henne som ska användas i filmer istället för Wright själv. Wright måste dock lova att aldrig mer uppträda i någon form. Wright går med på detta och 10 år senare bjuds hon in till den ”Futuristiska Kongressen” när man vill ta steget ännu längre: Folk ska kunna få chansen att ”vara” Robin Wright.

Första halvan av filmen är vanligt spelfilm och större delen av andra halvan animerad ”tecknad” film. Den första delen är mycket stark med bra foto och spel från samtliga skådespelare. Sedan övergår filmen i animation och tycks först häftigt gjord. Men snart märker jag, att kvalitén på animationen inte är den bästa. Filmen ser nämligen ut att vara animerad i Adobe Flash. Karaktärernas rörelser och de plastiga färgerna kännas nästan lite obehagliga.

Till en början är intrigen intressant, men sedan gör filmen en djupdykning och det blir mera teknisk briljans än intressant story. Handlingen blir förvirrad och trots skådespelarnas utmärkta agerande, så tar den dåliga animationen över och filmens kontext går förlorad. Märkliga påståenden i filmen om hur droger används som bedövningsmedel för de lägre klasserna och konstiga kommentarer om medicinering av psykiskt sjuka sveper förbi. Filmens andra del känns som meningslöst effektsökeri, som tär på dramat. Den som vill se ny och välgjord tecknad film kan istället vända sig till Japan.

The Congress får två filmögon.
2014-02-12