Jojo Rabbit

Oerhört underhållande och förkrossande sorglig

Regi: Taika Waititi

Manus: Taika Waititi efter bok av Christine Leunens

Skådespelare: Roman Griffin Davis, Thomasin McKenzie, Scarlett Johansson m.fl.

Genre: Komedi, drama, krig

Speltid: 108 min.

Svensk biopremiär: 10 januari 2020

Distributör: Twentieth Century Fox  

Johannes ”Jojo” Betzler (Roman Griffin Davis) är en lillgammal 10-årig pojke som inte kan knyta sina skor. Han bor tillsammans med mamma Rosie (Scarlett Johansson) i ett stort hus i en söt liten by i Tyskland. Det är mitt under andra världskriget, ett krig som dödat systern Inga och gjort att han inte träffat sin pappa på två år. När vi möter Jojo gör han sig redo för en träningshelg med Hitlers Jungvolk – en slags scout-rörelse för barn mellan 10-14 år med tilläggen att de, utöver utomhusaktiviteter och sport, även lär sig paradera, slåss och har en stor dos med nazistpropaganda på schemat.

Jojo är övertänd att börja i Jungvolk, men också väldigt nervös och tvivlar på sin förmåga. I stunder som denna pratar han med sin låtsaskompis och stora idol Adolf Hitler (Taika Waititi). Adolf är sprallig, peppande och även om han ibland ifrågasätter Jojos tankar, står han alltid vid hans sida. Med på lägret är även Jojos vän Yorki (Archie Yates), en genomsnäll, knubbig kille med glasögon som delar Jojos grubblerier om hur de ska kunna särskilja en jude från en vanlig människa.

Under lägret går det snabbt fel. På frågan huruvida de har förmågan att döda, tvekar Jojo och får genast bevisa sin duglighet genom att döda en kanin. Självklart klarar han inte det och springer till skogs medans glåporden ekar mellan träden. Nu är han för alltid stämplad som Jojo Rabbit. Ännu en gång kommer Adolf till undsättning och får Jojo att samla ihop modet att återvända med större beslutsamhet än tidigare. Ledaren för lägret, Kapten Klenzendorf (Sam Rockwell), håller som bäst på att visa hur en handgranat ska kastas och ber om en frivillig. Jojo, flankerad av sin låtsasbästis, rusar fram, kastar men lyckas träffa ett träd till följd av att granaten detonerar bredvid honom. Ärren i ansiktet och det skadade benet gör att han inte får vara med i Jungvolk längre, och drömmen om att en dag bli Hitlers livvakt går om intet. Mamma Rosie kräver dock att Klenzendorf ska ta sig an Jojo så att han har något att sysselsätta sig med under dagtid. Varje dag delar han ut inkallelseorder och klistrar propagandaaffischer runt om i staden. Men det blir många timmar ensam hemma i huset och det är nu som Jojo upptäcker att mamman gömmer den judiska tonårsflickan Elsa (Thomasin McKenzie) på kattvinden i systerns rum.

Filmen bygger på boken Caging skies av Christine Leunens. För manus och regi står Taika Waititi, som alltså även spelar Hitler. Waititi, som kanske mest är känd som regissören till Thor, Ragnarök (2017) och Hunt for the wilderpeople (2016) (även den med en pojke i huvudrollen) har fått kritik för sin nonchalanta inställning till nazismens ideologiska effekter. Men trots det älskar publiken filmen, som hittills blivit nominerad till bl a två Golden Globe och sex BAFTA.

Tempot är högt och ibland ger filmen intrycket att bestå av ett antal uppradade sketcher, somliga något förutsägbara. Trots de snabba växlingarna håller manuset hela vägen fram, även om vissa händelser skulle tålas att saktas ned för att tillföra ett större djup. Filmen är vansinnigt snygg i både kostym, dekor och tillsammans med inspelningsplatsen i den pittoreska tjeckiska staden Ustek blir det färgstarka intrycket nästan som en tecknad serie. Lägg där till ett mycket väl avvägt soundtrack inklusive en nyskriven marsch (Jojo´s Theme) och tyskspråkiga versioner av klassiker som The Beatles I want to hold your hand/Komm gib mir deine Hand – som tajmas med hysteriska Hitlerhälsningar och slutscenen med David Bowies Heroes/Helden och jag är såld.

I dialogen mellan Jojo och Elsa framstår nazisternas judehat löjeväckande, och även om diskussionen är väldigt förenklad och parodierad finns det en stor kärna av allvar och jag upplever att filmen aldrig faller över och blir tramsig. Att skämta om Hitler, både lättsamt och med större djup, är något som pågått ända sedan Charlie Chaplins Diktatorn (1940). Själv minns jag Mel Brooks oerhört fåniga men populära The Hitler Rap (1983) och hur upprörd den äldre generationen var. Waititi verkar uppenbart leva och verka efter slutcitatet av poeten Rainer Maria Rilke: ”Let everything happen to you. Beauty and terror. Just keep going.”

Jojo Rabbit är charmig, oerhört underhållande och samtidigt förkrossande sorglig och får fyra av fem möjliga ögon.
2020-01-09

Ulrika Köpsén