Det är lika bra att avslöja det direkt: jag älskar musikaler! Det är något härligt befriande när människor brister ut i sång och dans istället för att med endast ord förklara hur de känner. Att det kanske blir överdrivet dramatiskt och ibland lite pinsamt obekvämt får man på köpet. Av antalet kända ansikten att döma var det många av den svenska skådespelareliten som närde en önskan att få sjunga och dansa till gamla Tomas Ledin klassiker. Malin Åkerman som spelar huvudpersonen Isabella har musikalerfarenheter ifrån Rock of Ages (2012) men däremot har hon aldrig spelat i en svensk film. Bredvid henne hittar vi Jonas Karlsson, Marie Richardsson, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Per Andersson, Johan Ulveson, Shima Niavarani, Christian Hillborg med flera.
Isabella (som ung Lovisa Bengtsson) är uppvuxen i småstaden Glimmerby med stort kompisgäng, flakmoped, Lunarstorm och Rallyglass. När vi först möter henne går hon på gymnasiet, är skolans lucia och upp över öronen förälskad i Simon (som ung Egon Ebbersten), som om bara någon dag ska åka utomlands för en längre period. Här finns även bästa kompisen Molly (som ung Náthalie Andersson) och Edvin (som ung Olof Åhman) som är hemligt förälskad i Isabella. Efter repetitionerna till luciatåget ger rektorn (Richardsson) Isabella nyckeln till skolan och lussevakan är ett faktum. Men ett elfel i julgransbelysningen gör att skolan börjar brinna och Simon räddar den avsvimmade Isabella ut ur elden.
18 år senare är Isabella (Åkerman) en hårdnackad affärskvinna i Stockholms finansvärld. Hennes chef (Rheborg) är en högljudd, bufflig och bullshitsnackande gåpåare och när ett långdraget case ska avslutas kliver Isabella fram som den som äntligen ska få igenom affären. Bästa kompisen Kristoffer (Andersson) jobbar på samma ställe och går på date med olika män med olika racketsporter som intresse. Med sina gamla kompisar har hon ingen kontakt alls. Vad Isabella inte vet är att affären kommer få ödesdigra konsekvenser för hennes hembygd.
När hon återvänder hem i början av sommaren för att fira sin pappas 60-årsdag (Ulvesson) finner hon att fabriken på orten är nedläggningshotat, pappan är varslad och byn är på väg att dö ut. Men värre är att Molly satt klorna i Simon och ska gifta sig till midsommar och Isabella är inte ens bjuden. Isabella har alltid känt att det var menat att hon och Simon skulle bli ett par och trots att de inte setts sedan branden finns hennes känslor kvar och hon tål inte att bli brädad av Molly. Dessutom måste hon försöka lösa så att inte alla jobben på orten försvinner.
Tomas Ledin fick i uppgift att göra en Spotify-lista med 40 låtar som han skulle kunna funka att göra musikal av. Med tanke på att hans karriär varat i över 45 år var det säkert inte ett helt enkelt arbete, även om vissa låtar var självklara. Lars ”Vasa” Johansson har skrivit manuset och Edward av Sillén står för regi. Filmen har tagit fyra år att genomföra och det märks att det är ett genomarbetat projekt. Öppningsscenen med låten ”Vi är på gång” är oemotståndligt nostalgisk och sätter en perfekt prägel för resten av filmen. När hela kontoret en stund senare brister ut i ”Du kan lita på mig” och låttexten hamnar i ett helt annat sammanhang än tänkt, är det som låten från 1993 är skriven för finansbranschen – ”Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör”. Överlag fungerar sångerna utmärkt i ett musikalsammanhang och de flesta i publiken kommer känna igen dem alla. Sånginsatserna är förvånansvärt bra och långt ifrån Stellan Skarsgårds brölande i Mama Mia (2008). Åkerman visar upp en naturligare och mjukare sida än vi är vana vid från Hollywood, vilket gör mig positivt överraskad. Hillborg har ett smittsamt spjuveraktigt leende och med sitt pojkaktiga utseende är han utmärkt i rollen som Simon. Niavarani spelar den lite enfaldiga men bitska Molly. Hon får mig att skratta fler gånger och är den med starkaste sånginsatsen. Rheborg är komplett med flätat skägg och trubbnosad katt och scenen där han jämför Tyskland och Färöarna kommer gå till historien. Andersson har förmånligt skalat bort sina Grotesco-karaktäristiska miner utan att tappa i tajming och humor. Karlsson ser stel och lite obekväm ut på dansgolvet, vilket rimmar väl ihop med Edvins tillknäppta och hämmade personlighet. Ulvesson spelar det han är bäst på, en sorglig, ensam och lite muttrig man. Självklart skymtar Ledin själv förbi på slutet.
Manuset har vissa likheter med Cyrano de Bergerac, och även om det funkar, känns det något slitet. Flirtningar görs även med Hairs klassiska bordsdansscen. Men manuset bjuder även på en del oväntade överraskningar. Scenerna från svensexan, med bland annat givna hiten Sensuella Isabella, är passagen som är mest förutsägbart och ointressant, men efter tar filmen åter fart för att hålla ända till slutet. Dansnumren är påkostade med mängder av statister och miljöerna är oändligt vackra. Nej, det är inte särskilt djupsinnigt och stundtals ganska banalt men det är precis så charmigt, harmlöst och väldigt underhållande som en musikal ska vara och jag är säker på att publiken kommer älska den för mer än bara Ledins odödliga musikskatt.
En del av mitt hjärta får fyra ögon av fem möjliga.
2019-12-12
