Midsommar

En mycket obehaglig livsfientlig resa mot fasansfull apokalyps

Regi och manus: Ari Aster

I rollerna:  Florence Pugh, Will Poulter, Jack Reynor, Julia Ragnarsson, Liv Mjönes, Anna Åström, Archie Madekwe, Vilhelm Blomgren, Henrik Norlén, Björn Andrésen, Anki Larsson, Gunnel Fred, Isabelle Grill m. fl.

Genre: Drama, rysare, mystik

Speltid: 150 min.

Land: USA

Språk: engelska svenska

Filmat i: Ungern, USA

Ålder: från 15 år

Svensk biopremiär: 10 juli 2019

Distributör: Nordisk Film

En grupp amerikanska ungdomar planerar att åka till Sverige för att under nio dagar studera traditioner och ritualer kring svenskt midsommarfirande. En ung tjej Dani (Florence Pugh) har just förlorat sina föräldrar och sin syster i en våldshandling och är traumatiserad av den händelsen. Hennes pojkvän Christian ansluter sig till Sverigeresan och Dani följer med, efter en viss tvekan.

Medresenären Josh (William Jackson Harper) vill skriva en avhandling om sommarfestivalen och studera sedvänjorna kring den. Med på resan följer också Marken (Will Poulter) som är vän med svensken Pelle (Vilhelm Blomgren) som bor på den avlägsna, fiktiva orten Hårga i Hälsingland som gruppen ska besöka. Det unika midsommarfirandet, som detta år kommer att äga rum, sker bara vart nittionde år.

Det som börjar som ett idylliskt sommaräventyr förvandlas snart till något mörkt och ödesmättat. Byn Hårga är en sluten sektrörelse med starka traditioner och dess attityd är först välkomnande och gästfria, men övergår till något mycket hotfullt och fasansfullt för de aningslösa, tillresta ungdomarna.

Regissören Ari Aster, som också skrivit filmmanus till Midsommar, har tidigare regisserat och författat manus till skräckfilmen Hereditary från 2018. Midsommar är hans andra långfilm och är en krypande, otäck, mörk saga som utspelas ljusa, vackra sommardagar med vitklädda bybor som iscensätter sitt traditionella midsommarfirande med riter och kusliga inslag på liv och död. Allt ser initialt förföriskt och pittoreskt ut och de glada, vänliga byborna ger de amerikanska ungdomarna ett fint mottagande, tills de blir neddrogade och man omintetgör alla deras försök att fly.

Sägas skall, att det midsommarfirande som filmen skildrar är en fantasiprodukt, som inte har något att göra med nutida, svenska traditioner kring midsommar. I filmen reser man visserligen midsommarstång, dansar kring den, klär sig i bygdedräkter och äter festmåltider vid dukade långbord, men de grymma, skoningslösa sederna som följer har ingen relevans i svenskt firande av sommarhögtiden. De är i högsta grad antietnografiska i sammanhanget och knappast ens hedniska, utan har konstruerats för att passa in i ett ohyggligt skräckdrama.

Ungdomarna spelar sina roller väl, som aningslösa, lättpåverkade, godtrogna ynglingar och en kvinna som inte kan värja sig mot de, snudd på, hypnotiska tillstånd de försätts i.

Filmen med sina 150 minuter är en plågsam resa mot ett slags apokalyptisk crescendo. Man väntar på att ungdomarna ska vakna upp ur sin pådyvlade falska transcendens och hitta en väg ut. Midsommar är en svåruthärdlig filmupplevelse, därför att syftet med filmidén bara vill får oss att känna en stigande hopplöshet mot en gränslös grymhet som ett gäng oskyldiga ungdomar utsätts för.

Den vackra högsommaren i midnattssolens land och sektens till synes rena, etiska former påminner om en slags fascistisk kult, obarmhärtig mot utomstående och förakt för åldrande och svaghet. Det blir till och med svårt att bedöma filmens filmiska kvalitéer, eftersom allt beröm eller goda betyg kan göra att man blir en del av de oetiska värden som filmen rör sig omkring, en sinnevärld som inte borde hyllas som förebild för någonting alls. Sektens traditioner är givetvis galenskap, människofientliga och patologiska tillstånd som kan hittas i politiska landskap där människor sätter sig över själva livet som företeelse, det enda vi har som plikt att försvara, utveckla skydd för och ge sin rättmätiga plats i tillvaron på dess egna villkor.

Men film måste bedömas utifrån sin genre och hur filmmakaren lyckats förverkliga sin filmidé, oavsett om filmens energi och drivkraft hos den kult som framställs är livsfientlig med absurda ideal och seder, som är fullständigt i motsats till mina egna.

Filmfotot av Pawel Pogorzelski är skickligt utformat med olika tekniker för att presentera det visuella innehållet. Musiken av The Haxan Cloak är krypande otäck som skräckfilmens ljudmatta och som lyckas väl med att försätta oss i hotfulla, obekväma stämningar. De många statisterna är disciplinerade och bra regisserade liksom castingen av olika rollkaraktärer. Så sett är filmen bra hantverk. Ari Astors intention, att få oss att rysa av skräck och obehag och egentligen i tanken försöka värja oss mot den outhärdliga handlingen, når sitt syfte.

Det blir därför tre filmögon av fem.
2019-07-01

Jan-Eje FerlingFörfattare