Aladdin

Ett hissnande och charmigt familjeäventyr

Regi: Guy Ritchie

Manus: John August, Guy Ritchie

I rollerna: Mena Massoud, Naomi Scott, Will Smith, Marwan Kenzari, Navid Negahban m.fl.

Genre: Äventyr, komedi, familj

Speltid: 128 min.

Land: USA

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 22 maj 2019

Distributör: Walt Disney Pictures

Disney fortsätter sitt arbete med att göra spelfilm av tecknade klassiker så som Alice i Underlandet, Askungen, Maleficent (Törnrosa), Djungelboken och Skönheten & odjuret. Tidigare i år kom Dumbo med Tim Burton som regissör och nu i maj är det alltså dags för klassikern Aladdin med Guy Ritchie (bl.a. Sherlock Holmes 2009, The man from U.N.C.L.E 2015) vid rodret.

För er som sett den tecknade Aladdin från 1992 och har den färsk i minnet kommer märka att filmen har en liten annorlunda start än tidigare och att man tagit bort att prinsessan Jasmin endast har tre dagar på sig att hitta en lämplig man att gifta sig med. Berättelsen har förenklats och moderniserats till det bättre. Överlag känns filmen som en ny och fräschare Aladdin trots att mycket också är sig likt. Aladdin (Mena Massoud) är fortfarande en charmig men samvetsgrann småtjuv som gör halsbrytande Parkour-hopp över stadens tak med apan Abu som sin ständiga följeslagare. Jasmin (Naomi Scott) är den vackra prinsessan som sitter instängd i slottet för sin egen säkerhets skull och med tigern Rajah som sällskap. Precis som i originalet får hon enbart gifta sig med en prins, men nu vill hon även ta över rollen som sultan, vilket inte går då hon är kvinna. Både Jasmin och Aladdin känner att de är fast i sina respektive givna roller och önskar att de kan bryta sig loss och styra över sina egna öden.

Sultanen (Navid Negahban) är inte fullt lika förvirrad, klantig och viljelös som i den tecknade versionen, men lika fast i konventionen. Sultanens rådgivare Jafar (Marwan Kenzari), med den pratande papegojan Jago som hjälpreda, är elak som få. Jafar letar efter någon som kan hämta den magiska lampan ur vilken en ande kan gnidas fram. Anden uppfyller tre önskningar till lampans ägare och Jafar vet att magi är det enda sättet för honom att erövra makten i landet Agrabah. Anden (Will Smith) är tokig, bullrig och alldeles för mycket på ett underbart sätt. Det är flygande mattor, Bollywood-dans, roliga animerade djur och sångnummer som får håret att resa sig på armarna.

Att göra en spelfilm av en älskad tecknad klassiker är alltid en risk, men om det är någon som har förutsättningarna för detta är det Disney. Det är hisnande jakter, snabba vändningar och romantiska flygturer över staden. Det finns inte en långtråkig passage i hela filmen. Massoud är perfekt i rollen som Aladdin med sitt smittsamma och charmiga smilgropsleende. I den svenska översättningen från 1993 var det Peter Jöback som gjorde rösten till Aladdin och konstigt nog påminner Massouds röst lite om Peters, vilket enligt mig är en bra sak.

I tecknade Aladdin var det fantastiska Robbie William som gav rösten till Anden, men Will Smith är ett precis lika bra val. Han får inte bara spela över (något som han gjort med perfektion ända sedan The Fresh Prince of Bel-Air från 1990) utan har avsnitt med större djup än sin föregångare. Dessutom både rappar, sjunger och dansar han fantastiskt. Överlag är sångnumren och musiken fräscht uppdaterade. Jasmin har en nyskriven sång Speechless som jag gärna hade lyssnat på igen, men soundtracket släpps inte förrän vid filmpremiären.

Den tecknade versionen har åldersgränsen 7 år men denna har höjts till 11 år. Nya Aladdin är inte mer otäck än den gamla men kanske är det tempot, ljudnivån och att historien nu är mer realistisk som kräver en äldre publik, vilket känns lite tråkigt. Filmen är också ganska lång, 2h och 8 minuter, vilket är i längsta laget för det allra minsta. De yngre tittarna kommer med all säkerhet älska Aladdin. Som vuxen hade jag önskat lite fler smarta skämt som flyger under barnradarn, men är du ett Disney-fan eller kan köpa att allting görs med lite för stora gester kommer du inte bli besviken.

Aladdin får fyra av fem ögon.
2019-05-21

Ulrika Köpsén