När livet vänder

Intressant, välspelat drama om saknad och ansvar

Originaltitel: Nos Batailles

Regi: Guillaume Senez

Manus: Raphaëlle Desplechin (screenplay), Guillaume Senez

I rollerna: Romain Duris, Laetitia Dosch, Laure Calamy, Lucie Deba m fl. 

Genre: Drama

Land: Frankrike

Längd:  98 min.

Censur: tba (meddelas senare)

Svensk biopremiär: 3 maj 2019

Distributör: Lucky Dogs

Den fransk-belgiske regissören Guillaume Senez ”När livet vänder” är en historia om fullständig brist på kommunikation. I sin nya film visar han hur även de bästa avsikterna inte slår igenom riktigt så bra som man hade tänkt sig. (Man kommer osökt att tänka på ordspråket som hävdar att vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner.) I original heter filmen ”Nos batailles” (vilket ungefär betyder ”Våra strider”), vilket jag egentligen tycker är en mer passande filmtitel.

Huvudpersonen Oliver (Romain Duris) är en gift tvåbarnsfar som är mycket engagerad i sitt arbete och människorna som arbetar där. Hans tid och energi räcker tyvärr inte till att se hur hans bräckliga hustru håller på att gå sönder av arbetsbördan hemma, hennes arbete och avsaknaden av (hans) uppmärksamhet.

En vacker dag har hon lämnat honom – utan ett ord till varning i förväg, och utan att han själv har uppfattat någon signal om hur hennes känslor och beslut gradvis har vuxit fram. Som plötsligt ensamstående far och ansvarig för barnen måste han nu börja jonglera vardagens bestyr och tidsplanering för hela familjen, med sina barn och deras problem som han tidigare inte haft en aning om. Dessutom har han även blivit ensam försörjare, och behöver, för att kunna behålla sin välavlönade tjänst och ge familjen vad den behöver, mer än någonsin sköta sitt krävande arbete noga, samtidigt som han försöker hitta sin fru.

Skeendet är inte förutsägbart, och åskådaren lämnas utan pekpinnar eller förklaringar. Man får själv fylla i luckorna och söka tänkbara förklaringar till att huvudpersonerna handlar som de (kanske) gör: ofta antyds bara vagt vad som möjligen har hänt. Detta lämnar utrymme för egna tolkningar och ger olika åskådare olika svar: detta är en film som man gärna vill gå igenom med sina vänner efteråt och jämföra intryck och slutsatser.

Skådespelarinsatserna är genomgående övertygande: Romain Duris var en ny bekantskap för mig, men han är väl värd att hålla ögonen på. Även den sparsmakade användningen av filmmusik får filmen att kännas ovanligt genuin och dramat att upplevas som om man befinner sig mitt i filmens verklighet. Över huvud taget spelar tystnad en återkommande och viktig roll i filmen, på flera olika plan.

Jag ger denna flerfaldigt belönade film fyra filmögon av fem.
2019-05-01

Maria DrangelFilmälskande översättare och röstskådespelerska som tycker om att resa.