Teen Spirit

Nutida men sliten Askungesaga om artistdrömmar och talangtävlingar

Regi och manus: Max Minghella

I rollerna: Elle Fanning, Agnieszka Grochowska, Archie Madekwe m.fl.

Genre: Drama, musik

Speltid: 93 min.

Land: UK, USA

Svensk biopremiär: 3 maj 2019

Distributör: SF Studios

Violet (Elle Fanning) är en stillsam 17-åring som växer upp med sin strängt religiösa mamma Maria (Agnieszka Grochowska) på ön Isle of Wight i Engelska kanalen. Det är ett fattigt liv efter att pappan har lämnat dem med ett alldeles för stort hus, kor, höns och en häst. Livet hankar sig fram för den lilla polsk-ättade familjen. Extrajobb efter skolan, sälja ägg på torget och ibland, mot sin mammas vilja, sjunger Violet på den lokala puben för sorgliga, halvalkoholiserade medelålders män. Det är där som Violet kommer i kontakt med Vlad (Zlatko Buric), en försupen före detta operasångare ifrån Kroatien som lever sitt liv i en sliten van. Vlad ser Violets talang och potential som artist och när tävlingen Teen Spirit kommer till ön ber Violet Vlad att agera som hennes förmyndare då hon inte vågar frågan mamman om lov. Hela skolan söker lyckan men endast fem, varav Violet är en, går vidare till regionsfinalen. I nästa tävling kommer hon tvåa och missar finalplatsen, men räddas tillbaka genom att vinnande bidraget diskvalificeras. Känns det bekant? Ja, det har gjorts förut och blir inte speciellt mycket mer spännande än så.

Teen Spirit känns som en sliten Askungesaga men är samtidigt högaktuell då talangtävlingar med unga, hoppfulla tjejer och killar ständigt rullar på Tv:n och i sociala medier. Fler och fler artister får sitt genombrott på detta sätt. Inte sällan verkar det vara de blyga, naturliga och sjåsfria som besitter störst talang och här är Elle Fanning perfekt i rollen som Violet. Hon sjunger helt magiskt och flera gånger märker jag hur håret reser sig på armarna. Övriga roller hade kunnat skapats med lite större djup och finess, framförallt Maria och Vlad. De är för endimensionella som vuxna roller tyvärr ofta är i tonårsfilmer. Jag hade nog gärna sett en scen där Vlad tar ton, men hans expertis som sångare stannar vid ett antal slitna andningsövningar. Lägg till en vit häst i solnedgång, fuldans till Gwen Stefanis I’m just a girl, ett sparat krucifix ifrån pappan, en första fylla och slowmotion dansscener med förra årets hunkiga vinnare Keyan (Ruairi O’Conner) och de flesta känner nog att kvoten med det förutsägbara är mer än väl fylld. Jag vägrar att tro att den unga publiken inte skulle uppskatta lite mer variation och framförallt humor utan att det för den delen måste bli tramsigt som i Pitch Perfect 2.

Debuterande regissör är Max Minghella, son till avlidne regissören och Oscars-vinnaren Anthony Minghella (Den engelska patienten 1997). Anthony föddes på just Isle of Wight. Max är mer känd som Nick Blaine i The Handmaid’s Tail. Han har även varit med i rockbandet The Killers musikvideo Shot at the Night 2013 och kanske var det här han fick inspiration till filmen.

Filmen innehåller en mängd musik av mestadels covers på, för den unga publiken, kända popartister så som Ellie Goulding, Ariana Grande, Tegan & Sara och Katy Perry men det finns även uppfräschade godingar från Annie Lennox och The Undertones. Svenska Robyns Dancing of my own är Violets första tävlingsbidrag. I finalen sjunger hon norska Sigrids Don’t kill my vibe. Sångnumren är snyggt gjorda med mycket electropop-rytm, starka färger och klipp till Violet vardag. (Likheten med The Killers video ovan nämnd är påfallande.) De blir mer till en rad musikvideos integrerade i handlingen än regelrätta scener. Dessa utgör ryggraden i hela filmen och lyften den från medelmåttlig till helt okej. Men även här väljs väl säkra kort och istället för att göra snarlika covers hade det inte skadat att ta ut svängarna. Ella Fannings röst hade klarat det.

Teen Spirit får tre svaga ögon av fem möjliga.
2019-05-01

Ulrika Köpsén