Lycklig som Lazzaro

Från realism till legend, intressant, välspelat drama som spretar

Originaltitel: Lazzaro felice. (Happy as Lazzaro)

Regi och manus: Alice Rohrwacher

I rollerna: Adriano Tardiolo, Agnese Graziani, Alba Rohrwacher, Luca Chikovani, Nicoletta Braschi, Sergi López, Tommaso Ragno m. fl.

Genre: Drama

Land: Italien

Språk: Italienska

Textad på svenska

Längd: 125 min.

Åldersgräns: Ej angivet

Svensk biopremiär: 5 oktober 2018

Distribution: Folkets Bio

I den lilla italienska byn Inviolata arbetar invånarna på en tobaksodling, som ägs av den despotiska markisinnan Alfonsina de Luna (Nicoletta Braschi). På odlingen arbetar också unge Lazzaro (Adriano Tarbiolo), en godhjärtat och hjälpsam yngling, som ibland ses som lite dumsnäll.

Arbetarna i byn är obetalda och skuldsatta och i det närmaste livegna. De styrs obarmhärtigt av markisinnan. Hennes son Tancredi (Luca Chikovani som barn, Tommaso Ragno som vuxen) vill bort från platsen och iscensätter, med hjälp av den aningslöse och godtrogne Lazzaro, sin egen kidnappning. Tancredi knyter an till Lazzaro, till synes som vän och bundsförvant, men han vill egentligen bara utnyttja hans lättrogenhet. En olyckshändelse gör att de kommer ifrån varandra, men Lazzaro tar deras vänskapsband på allvar och reser genom tid och rum för att återförenas med Tancredi.

Filmen är baserad och inspirerad av en verklig händelse i Italien 1982, där en markisinna underlät att informera bönderna i hennes tjänst, att det tvångssystem som hon tillämpade sedan länge var avskaffat. Men hennes mångåriga exploatering av arbetarna upptäcks och hon straffas hårt av lagen. Invånarna i byn blir hämtade av polis i bussar till en bättre tillvaro.

Regissören och manusförfattaren är Alice Rohrwacher, född 1981, långfilmsdebuterade 2011 med Corpo Celeste (Himlakropp) som var uttagen till Kritikerveckan i Cannes 2011. Hennes film Le meraviglie (The Wonders) vann Juryns stora pris i Cannes 2014. Filmen Lycklig som Lazzaro deltog i tävlan i Cannes 2018, där den vann pris för bästa manus.

Filmen om Lazzaro berättas först som en realistisk skildring om fattiga byinvånare på landsbygden och deras erbarmliga levnadsvillkor. De flesta skildras som illitterata och de olika rollkaraktärerna är som hämtade från just den tillvaron som filmen beskriver. Man lider med deras hopplösa situation och Lazzaro ställer upp på allas förväntningar, men vet inte vilka som är hans föräldrar, bara att han har en gammal handikappad mormor, som han får bära omkring.

Långsamt tar berättelsen en vändning och blir suggestiv som en saga, men kvar i realistiska miljöer. Här börjar också manus att spreta och man vet inte hur man ska förhålla sig till de snudd på mirakulösa inslagen. Senare delen av filmen tar symboler över och man lämnas att själv tolka dramats upplösning. Men dialogerna är som hämtade ur sina olika miljöer och scenografin är alltid verklig.

Adriano Tradiolo gör sin Lazzaro just så änglalik för att inte säga helgonlik, som berättelsen skildrar honom. Han är sympatisk och man känner för att hans utsatthet och vill att de ska gå honom väl. Övriga roller är mera sekundära, men undantag av sonen Tancredi, en obehaglig rik slyngel som växer upp till ett lika odrägligt ego, men gestaltas som ung utmärkta av Luca Chikovani.

Filmen är inte ointressant. Man följer med intresse dramats utveckling som hela tiden är framåtriktat. Men slutet blir ändå ett ”jaså” och berör knappast. Ja, livet är hårt och orättvist och att gode Lazzaro drabbas förvånar en inte. Filmen är också lite för lång för sitt innehåll och de övernaturliga inslagen känns pålagda.

Det blir tre filmögon av fem.
2018-10-01

Jan-Eje FerlingFörfattare