Nothing Like a Dame

Fyra åldrande skådespelerskor samtalar om det tunna stoff som teaterns drömmar är vävda av

Regi: Roger Michell

Medverkande: Joan Plowright, Judi Dench, Maggie Smith och Eileen Atkinson

Filmfoto: Eben Bolter

Klippning: Mark Bell, Joanna Crickmay, Anthony Wall

Genre: Dokumentär

Längd: 84 min.

Land och år: Storbritannien 2018

Distribution: NonStop Entertainment

Svensk premiär: 28 september 2018

I ett vackert country-house samtalar fyra åldrande brittiska skådespelerskor om sina liv i teaterns, filmens och televisionens tjänst. Det sker i dokumentären ”Nothing Like a Dame”. Damerna levererar erfarenheter, pratar jobb, jämför krämpor, skrattar, skvallrar och dricker champagne. De fyra vid champagneglasen är Joan Plowright som närmar sig 90, medan Judi Dench, Maggie Smith och Eileen Atkinson är några år yngre. Alla fyra har adlats för sina insatser av det brittiska kungahuset, något som förärat dem titeln ”Dame”

Av de fyra är inte alla välkända för svensk publik. Judi Dench är främst känd för rollen som M i James Bond-filmerna åren 1995 – 2012. På senare år har hon också uppmärksammats som Philomenia, 2013, i filmen med samma namn och som drottning Victoria i två storfilmer. Maggie Smith är välkänd som den beska, sanningssägande änkenåden i TV-serien ”Downtown Abbey” men också för sin medverkan i två Harry Potter-filmer.

Eileen Atkinson spelade tillsammans med övrig brittisk skådespelarelit med i filmen ”Gosford Park”. (2001). Hon är också en av skaparna till den brittiska långköraren i svensk television ”Herrskap och tjänstefolk”, 1971-75. Joan Plowright har främst firat triumfer på Londons teaterscener och troligen missats helt av svensk publik. Men hon medverkade bl. a. i filmen ”Tea with Mussolini” (1999), där också filmens övriga tre damer hade roller.

Alla fyra har dramaskola och gedigen teater- och filmbakgrund från 50-talet och framåt i bagaget. De delar gemensamma erfarenheter och har mycket att berätta om gamla tiders rädsla för regissörer och kvinnoförakt inom teatern. Politik pratade man inte gärna då bland teaterfolk, minns de fyra. Undantagen var dramatikern John Osborne och skådespelerskan Vanessa Redgrave som båda var politiskt radikala.

Då som nu stod Shakespeare på repertoaren. De fyra drar gärna episoder från Shakespeare-uppsättningar där Joan Plowrights äkta man ingick. Han var den fruktade sir Laurence Olivier, svår både på scenen och utanför, minns damerna. Alla fyra har för övrigt haft relationer med män verksamma inom teatern.
– Min var besvärligast, hävdar Joan Plowright

Då som nu var utseendet viktigt för skådespelerskor. Det handlade också om att våga ta sig an en viss teaterroll, trots att man inte upplevde sig som vacker. Cleopatra var en sådan roll.
-Vill du verkligen ha en dvärg i klimakteriet som Cleopatra, frågade Judi Dench regissören när hon erbjöds att spela Cleopatra.

”Notting Hill”- regissören Roger Michell står bakom dokumentären ”Nothing Like a Dame”. I filmen hörs han ibland skjuta in en fråga för att förtydliga och staga upp det vindlande samtalet vid bordet. Damerna levererar inte alltid uttömmande svar. Det ska inte döljas att deras anekdoter utgör ett spretigt, men charmigt, stycke teater- och filmhistoria. Berättelserna kompletteras med väl valda arkivinslag, företrädesvis från teaterns värld. Damernas minnen från filmens värld är tyvärr inte särskilt omfattande.
Oförglömlig är scenen när Judi Dench citerar Prosperio i Shakespeares ”Stormen” för de åldrande skådespelerskorna som, likt henne själv, utgör en viktig del av det tunna stoff som teaterns drömmar är vävda av.
” We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep”

Jag ger tre filmögon av fem till ”Nothing like a Dame”
2018-10-01

Eva Sarman