Tully

Dramakomedi med undermeningar som stannar kvar efter skratten

Regi: Jason Reitman

Manus: Diablo Cody

I rollerna: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Mark Duplass m.fl.

Genre: Komedi, drama

Speltid: 96 min

Svensk biopremiär: 18 maj 2018

Distributör: Scanbox Entertainment

Jason Reitman, Diablo Cody och Charlize Theron har gjort det igen. I regissören Reitmans och manusförfattaren Codys tidigare samarbete – den alltför underskattade Young Adult (2011) – fångade Theron den existentiella ångesten hos den moderna, ensamstående amerikanska kvinnan. I Tully tacklar Oscars belönade (2004) Theron åter igen ett djupt ämne med intelligens och klipsk satir, men den här gången tillsammans med man, barn och ännu mer ångest.

Theron spelar Marlo, en överarbetad, trött och sliten mamma till tre barn, inklusive en funktionsnedsatt son och en oplanerad nyfödd baby. Det är lika tydligt för oss tittare som det är otydligt för hennes Tv-spelande make Drew (Ron Livingston) att hon oundvikligen är på väg in i den välkända väggen.

Men plötsligt finns hjälpen och avlastningen där. Tullys bror Craig (Mark Duplass), anlitar Marlo, en natt-nanny för att systern skall få en chans att återhämta sig och bli ”sig själv” igen. ”De är som ninjor”, säger Craig om dessa nattliga barnvakter. ”De smyger in och ut och du vet knappt att de är där.” Precis så blir det. Men för den slitna Marlo växer också en oväntad vänskap fram.

Tully (Mackenzie Davis) är nämligen en barnflicka som är omöjlig att ignorera. Denna unga energifyllda kvinna vill ägna sitt liv enbart åt att ta hand om andras barn och återställa slitna mödrars hälsa. Ungefär som en tvåtusentalets Mary Poppins, och hon verkar veta precis vilka knappar hon skall trycka på för att få Marlos förtroende.

Filmen har mycket att erbjuda, både komediskt och dramatiskt. Ett stort plus är att Charlize Theron stod på sig att verkligen se ut som en sliten nybliven trebarnsmamma. Hennes bleka osminkade ansikte med mörka ringar och extrakilon runt midjan adderar trovärdighet. Även om både Davis och Livingston gör trovärdiga gestaltningar av sina respektive roller är det Therons utmärkta agerande som i sig självt håller fanan högt från början till slut.

Filmen är aningen mer tankeväckande än Reitman och Codys första gemensamma film, den charmiga Juno (2007) men de tre gemensamma filmerna (Juno, Young Adult och Tully) utgör en intressant trilogi, även om de inte hör ihop. De handlar i tur och ordning om ungdom, mellanlivskris och föräldraskap. Samtliga filmer berättas från kvinnliga perspektiv och Codys insiktsfulla undermeningar stannar, även i Tully kvar, långt efter att skratten har ebbat ut.

Fyra filmögon av fem
2018-05-08

Marie-Louise Kanon