Detroit

Välspelad, bra puls men lite platta rollkaraktärer

Regi: Kathryn Bigelow

Manus: Mark Boal

I rollerna: John Boyega, Anthony Mackie, Algee Smith m.fl.

Genre: Brott, drama, historia

Speltid: 143 min.

Svensk biopremiär: 8 september 2017

Distributör: SF Studios

1991 regisserade Kathryn Bigelow den nu närmast kultförklarade filmen Point Break, men det är på senare tid hon har blivit ett namn att räkna med. Med krigsdramat The Hurt Locker 2008 blev Kathryn Bigelow den första kvinnliga regissören att vinna en Oscar 2008. Nu är hon aktuell med en verklighetsbaserad film om upploppen i Detroit 1967, som resulterade i tre unga mäns död. I Detroit använder Bigelow en direkt kamera som skapar känslan av närvaro och äkthet. Detta varvar hon med välspelade scener, som bidrar till pulsen och som engagerar, trots att filmen saknar en tydlig riktning till en början.

Vi får vittna olika händelser med olika personer, och det dröjer en stund innan karaktärerna landar i vad som ska bli filmens kammarspel. Några vita poliser som trakasserar svarta män på ett hotell, eftersom de tror att det skett en skjutning därifrån. Det är enkelt att ta ställning i filmen, eftersom förövarna är enkelspåriga i sin utformning, och jag skulle vilja få möjligheten att förstå dem bättre. Det är en pressad situation och de gör vad de tror är rätt, men det finns ett sadistiskt drag hos ledaren som aldrig förklaras. Och kanske är det bara så.

Men det gör ändå karaktären platt. Storheten tycker jag ligger i mellankaraktärerna, de som varken gör bu eller bä. Det är sällan vi får se sådana personer på film. Oftast är karaktärerna handlingskraftiga eller så är dem några riktiga losers. Här finns det några som florerar i mellanskiktet, och på det viset blir de mänskliga. Frågor om hur en själv skulle agera i en liknande situation väcks, och när du blivit personligt engagerad på det viset, då har filmen lyckats beröra dig.

Tre filmögon av fem.
2017-09-07

Christina Luomo