Atomic Blonde

Charlize Theron som skicklig James Bond-agent i en våldsam, välgjord action, utan själ

Regi: David Leitch 

Manus: Kurt Johnstad, Antony Johnston och Sam Hart baserat på Oni Press graphic novel series ”The Coldest City”.

Medverkande: Charlize Theron, James McAvoy, John Goodman, Sofia Boutella, Toby Jones, Eddie Marsan, Bill Skarsgård m.fl.

Genre: Action, thriller

Språk: engelska 

Längd: 115 min.

Ålder: 15 år

Svensk biopremiär: 28 juli 2017

Distributör: Noble Entertainment

Atomic Blonde” är baserad på en grafisk romansvit, där den brittiska underrättelsetjänsten skickar sin stjärnagent MI6 Lorraine Broughton (Charlize Theron) till Berlin år 1989, strax före murens fall. Hennes uppdrag är både för att komma över en hemlig lista på aktiva spionagenter, men även för att klara ut ett mord på en av sina kollegor. Givetvis hamnar hon i en helveteskittel av svek, kamp och död. MIG använder alla sina förmågor för att överleva sina, till synes, omöjliga uppdrag. Hon slår hon sig ihop med den lokala avdelningschefen David Percival (James McAvoy) för att ta sig fram i spelet om liv och död i spionmaffian.

Spioner figurerar ofta som tema i actionfilmer som i James Bondfilmerna och Mission-Impossible-filmerna och många andra. Vad som skiljer ut Atomic Blonde är, att elitagenten är kvinna, som är både kompetent, skicklig och vacker. Hon slåss som en ”hel karl”, dristar jag mig att säga. Hon gör många av sina egna stunts i filmen, liksom Keanu Reeves, och är fysiskt orädd och riskerar tänder och blåmärken, men kör modigt vidare.

Regissören av filmen är David Leitch, egentligen en första timer i filmdirigering, men en mästare av stunts i 82 filmer, vilket måste vara rekord. Han stunt-dubblade för Brad Pitt fem gånger och två gånger for Jean-Claude Van Damme. Men David Leitch var också skådespelare i ibland annat The King of Fighters 2010 och The Mechanic 2011. Han är även manusförfattare och producent. Han började med att regissera vissa scener i John Wick (2014) och gick sedan över till att ta över registolen i Atomic Blonde (2017). Leitch bygger upp en våldsam, kanske trovärdig historia (?) som visar en hotad värld och är som hämtad från en klassisk John le Carré-roman.

Super-spion och super-mördaren Lorraine Broughton spelas av Charlize Theron, född 1975 i Sydafrika, och som 2004 vann en Oscars för sin fantastiska rollprestation som seriemördaren Aileen i biopec dramat Monster 2003. Hon har också vunnit priser för sina insatser i t. ex. actionrullen Mad Max: Fury Road 2015, dramat North Country 2005, Snow White and the Huntsman 2012.

Som agent MI6 verkar hon tio gånger så effektiv och dödsföraktande som någon av sina manliga konkurrenter. Men hennes väg kantas av hot, misshandel och dödskamper och massor av lik. Charlize Theron är spännande av flera skäl, Hon är elegant och sexig och rör sig säkert och är blixtsnabb i sin action. Männen blir ofta rejäla slagpåsar för henne. Men i sänghalmen är hos sensuell och ömsint i de lesbiska scenerna.

James McAvoy som David Percival vet vi är en bra skådespelare och levererar utmärkt. Sofia Boutella från bl.a. Kingsman: The Secret Service 2014 och som Eva i StreetDance 2 2012 överraskar i birollen som franska agenten Delphine Lasalle. Sofia Boutella förmedlar både känslighet och allvar, inte minst i sitt kärleksförhållande till MI6.

Annars är rollkaraktärerna stereotypa och saknar som personer både djup och historia, liksom oftast i genren. Deras öden berör en egentligen inte. Spionerna och agenterna är onda eller goda, beroende på vilken sidan man väljer. I Atomic Blonde är det inte KGB som är de mest våldsamma. MI6 och hennes gelikar skyr inte heller några medel för att nå sina mål.

Färdigheten i filmen ligger främst i actionscenerna som är välgjorda och väl koreograferade. Atomic Blonde är främst en visuell upplevelse. Intrigen är väl mera våldsam än spännande. Tonen i filmen är mörk och brutal och handlingen är, trots överraskningar, ändå ganska förutsägbar. Humorinslagen är få, som oftast i genren, såvida man inte skrattar sig fördärvad åt bovarnas förnedring och död. Ändock blir det aldrig riktigt långtråkigt. Det är dramatiskt och medryckande. Man går hem lite omtumlad, men helt tom i själen.

Filmfotot av Jonathan Sela är i mångt och förträffligt och han drar ut i nära 10 minuter i den avslutande, häftiga actionscenen. Här visar också David Leitch sin erfarenhet som stuntkoordinator, och närkamperna blir coola. Scenografin är ett grått betong-Berlin med graffiti och tråkiga neonljus, både ute och inne, och som berättar om en stad i sönderfall.

”Atomic Blonde” kan vara rätt sevärd för den som gillar action. Komponenterna kameraarbetet, regissören, aktörerna, grafiken och scenografin fungerar som sådan väl som helhet. I sak, tycker jag dock, att filmens plot är både onödigt rörig och framförallt meningslös. Det finns en tomhet bakom alla spektakulära utspel och våldsscener. Men som oftast vad gäller underhållningsfilmer, så skiljer sig uppfattningar och betyg åt mellan publik och kritiker.

Tre filmögon av fem.
2017-07-26.

 

Jan-Eje FerlingFörfattare