Jag, Daniel Blake

En film om ett eroderat, avhumaniserat välfärdssystem som skördar offer

Regi: Ken Loach

Manus: Paul Laverty

Foto: Robbie Ryan

Klippning: Jonathan Morris

Medverkande: Dave Johns, Hayley Squires, Sharon Percy m fl

Genre: Drama

Längd:100 min.

Land och år: Storbritannien, Frankrike och Belgien 2016

Distribution: Scanbox Entertainment

Svensk biopremiär: 9 november 2016

Vid 80 års ålder släpper Ken Loach sin argaste film någonsin. Den är en svidande vidräkning med ett eroderat brittiskt välfärdssystem som hårt drabbar de fattigaste. Filmen ”Jag Daniel Blake” vann 2016 års guldpalm i Cannes och inviger årets Filmfestival i Stockholm.

Hålen i det brittiska skyddsnätet är så stora att den medelålders snickaren Daniel Blake får avslag på sin begäran om sjukbidrag efter en massiv hjärtattack. Det visar sig att han kan förflytta sig femtio meter, sätta på sig hatt och skor och tömma sin tarm utan problem. I motsats till läkarens bedömning anser bidragssystemet då att Daniel Blake är arbetsför. Av diffusa skäl hindrar reglerna honom från jobbsökarbidrag när han måste hitta ett nytt jobb på den hårda arbetsmarknaden i Newcastle.

Det privatiserade välfärdsystemet tycks avhumaniserat och omöjligt att påverka för den som, likt Daniel Blake, varken behärskar en dator eller byråkratins irrgångar. Att överklaga ett nekat beslut måste ske online.
– Jag är en man, inte en hund. Behandla mig med respekt, skriver Daniel Blake till de tjänstemän som ska ta ställning till hans överklagan.

Daniel Blake (Dave Johns) möter Katie (Hayley Squires), arbetslös, ensamstående mor med två barn. Hon har fått sig anvisad en ruffig lägenhet långt från sin familj. När Kathie missar ett möte på socialkontoret blir hon utan bidrag och måste ställa sig i kön till en av de ideella matbanker som vuxit fram, i takt med att samhället dragit sig tillbaka. En vänskap uppstår mellan Daniel och Katie som båda delar erfarenheten att falla hårt mellan systemets stolar.

Under ett halvt århundrade har Ken Loach samarbetat med två manusförfattare (Jim Allen och Paul Laverty) i filmer som argumenterar för arbete, respekt och rättvisa för brittisk arbetarklass och de allra fattigaste medborgarna. Samarbetet har lett till en hel rad minnesvärda filmer som barndomsskildringen ”Kes falken” (1969), den guldpalmsbelönade ”Frihetens pris” (2006) om inbördeskriget på Irland och ”Land och frihet” (1995) som utspelar sig under spanska inbördeskriget.

Då som nu står Ken Loach på de svagas sida. Kritiker brukar säga att hans filmer egentligen inte har förändrats nämnvärt sedan 1966 då karriären inleddes med drama-dokumentären ”Kathy kom hem” för brittisk TV. Pjäsen behandlade Stor-Britanniens problem med hemlöshet och ledde till förbättringar för landets hemlösa. I en tidningsintervju för the Guardian säger Loach att han inte tror att ”Jag Daniel Blake” åstadkommer liknande förändringar som hans TV-pjäs gjorde för 50 år sedan. Välfärdsstaten är nedmonterad och dagens samhälle saknar gårdagens medkänsla. Ändå fortsätter Ken Loach att göra film. Hans filmer behövs mer än någonsin.

Det blir fyra filmögon av fem för ”Jag Daniel Blake”.
2016-11-02

Eva Sarman