Leonardo DiCaprio som Jordan

Regi: Martin Scorsese
Manus: Terence Winter efter bok av Jordan Belfort.
Genre: Drama, komedi, biografi.
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey m.fl.
Land: USA
Speltid: 180 min.
Ålder: från 15 år
Svensk biopremär: 10 januari 2014
Distributör: UIP
Länk till IMDb

Välgjort men alltför utdraget och hysteriskt.
För femte gången slår Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio sina påsar ihop, denna gång i en film om girighetens högborg, Wall Street. DiCaprio spelar börshajen Jordan Belfort i en historia baserad på dennes liv. Som ung man kommer Jordan till Wall street och dras in i en värld av pengar och lyx genom sin mentor Mark Hanna (en otäckt smal Matthew McConaughey). Han får även lära sig baksidan av livet med droger, alkohol och call-girls. När börsföretaget han jobbar på kraschar, bestämmer sig Jordan att starta en egen firma tillsammans med den halvgalne Donnie (Jonah Hill) och en grupp barndomsvänner. När pengarna börjar rulla in drar Jordan snart på sig FBI:s nyfikenhet.

På den positiva sidan, så är detta en väldigt snygg film. Åttio- och nittiotals känslan finns där genom utmärkt scenografi och kostym. Dessutom är den riktigt rolig. Att se de speedade börsmäklarna hänge sig åt den hysteri deras jobb innebär är underhållande… ett tag. Dessutom är Scorsese en mästare på att avklara långa tidshopp med snabba klipp och informativ voice-over. Man känner sig aldrig förvirrad eller bortkommen.

Filmens stora problem är dels tempot och dels manuset. Visst, filmen berättar om unga män beroende av pengar och droger men snart gränsar det till high-school komedi. I tidig scen sniffar DiCaprio kokain från en naken kvinnas skinkor och det säger en hel del om filmens ton. Börsmäklarnas stresshantering gränsar till det absurda. Emellanåt skildras livet på firman som en karneval fylld med arméorkestrar, massvis med prostituerade, dvärgkastning och svordomar i var och varannan mening. Jargongen kanske flyter på detta sätt i denna värld, men när en mening består av 33 % svärord och 33 % könsord, känns det väldigt pubertalt.

Dessutom dras scenerna ut till all oändlighet och detta är en film som klockar in på tre timmar. Det som scenen ska leda till avklaras ofta på 30 sekunder, men tar fem-tio minuter av menlösa replikskiften för att nå dit. När DiCaprio bryter den fjärde väggen och pratar direkt till publiken känns det först motiverat. Men när han senare inte ens orkar förklara, med orden ”Ni skulle inte förstå i alla fall”, blir det bara fånigt. Det känns ibland som de inblandade gett upp och låter filmen flyta på utan någon vid rodret.

I slutändan känns ”The wolf of Wall street” som vattenfestivalen när det begav sig: För lång, för högljudd och för pubertal.

Två filmögon av fem.
2013-12-28