Likt en sen efterföljare till Jane Austen visar författaren Ian McEvan i sin nu filmade roman ”Domaren” hur ”förnuft och känsla” kan påverka livsvillkor och beslut i dagens brittiska samhälle.
Huvudpersonen, överrättsdomare Fiona Maye (Emma Thompson) är karriärkvinnan som i medelåldern nått så långt man kan komma inom det brittiska rättsväsendet. Rationellt har hon satt arbetet främst och avstått från barn i äktenskapet med maken Jack (Stanley Tucci). Jack har med åren kommit att bli mer av ett kärt syskon än en äkta man för henne. Nu vill Jack inleda ett förhållande med en betydligt yngre kvinna samtidigt som Fiona sätts att döma i ett rättsfall där den unge Adam (Fionn Whitehead) vägrar blodtransfusioner utifrån sin och familjens trosuppfattning som Jehovas vittnen. Fionas äktenskap och domargärning skakas båda i sina grundvalar. Frågan är hur hennes känsloliv påverkar arbetet som domare i en fråga om liv och död.
Ian Mc Ewan som på senare år ibland har omnämnts i Nobelprissammanhang, skriver gärna filmmanus till sina böcker. Den nu aktuella filmen ”Domaren” liksom den i sommar premiärvisade ”Chesil Beach” är exempel på detta. Ett filmmanus byggt på Mc Ewans romaner är inte lätt att åstadkomma. Inte ens om författaren själv gör jobbet.
Mycket i böckerna består av inre reflektioner och resonemang som avslöjar psykologiska och tidsbundna motiv till huvudpersonernas ibland inkonsekventa handlingar. På film utestängs vi från denna inre värld som inte sällan bidrar till att föra handlingen framåt. En bra filmatisering av en roman innebär att skådespeleri, dialog, visuella och dramatiska effekterna mm kompletterar det som uttrycks i romanen. Annars blir jämförelsen mellan roman och film en orättvis betraktelse som utfaller till filmens nackdel.
Mot svåra odds har regissören Richard Eyre och manusförfattaren Ian McEvan lyckats väl med att överföra ”Domaren” till film utan att tappa bort det väsentliga. Till hjälp har de förutom brittisk skådespelarelit, utsökt foto, fint fångad miljöskildring också haft Emma Thompsons intelligenta och berörande rolltolkning av överrättsdomaren Fiona Mayes kamp mellan ”förnuft och känsla”.
Ett sviktande äktenskap ska ju inte påverka Fionas domargärning. Som domare har hon att döma rationellt utifrån sitt ”förnuft”. Med små medel, en trött blick, ett tillkämpat leende, förmedlar Emma Thompson hur domarliv och privatliv ändå påverkar varandra. Det är skickligt skådespeleri. Vi inser att även en överrättsdomares måste kunna styras av ett visst mått ”känsla”. Annars kan vi alla inom en snar framtid ersättas av artificiell intelligens.
Jag ger fyra filmögon till ”Domaren”.
2018-08-06
