En barnmorskas dramatiska tillvaro är tacksamt att skildra och har så skett i bl. a. i populära TV-serien ”Barnmorskan i East End” (Call the Midwife). I sjukhusens förlossningsrum föds hela tiden nya liv. Någon gång släcks också liv. Barnmorskans vardag kräver erfarenhet och engagemang i såväl förlossningsarbetet som i de känslor av glädje, smärta, lättnad, förlust och sorg som barnafödande väcker hos föräldrar och närstående. Trots den inbyggda dramatiken runt förlossningarna är barnmorskan ofta en biperson av ringa betydelse för handlingen i spelfilmer. Men i filmen ”Barnmorskan” är hon i centrum, inte bara i sin profession, utan även med sitt privatliv.
Tankar om barnmorskornas anonymitet inom spelfilmen verkar också ha funnits hos Martin Provost. Han är en erfaren fransk regissör och manusförfattare, som 2009 fick en César, fransk motsvarighet till en Oscar, för sin film ”Seraphine” 2008. I sin nya film ”Barnmorskan” skildrar Provost en barnmorskans liv i och utanför förlossningsavdelningen.
I år har två europeiska filmer ”Kvinnan från Brest” och ”Den okända flickan” nått Sverige. De utspelar sig i fransk respektive belgisk vårdmiljö. I sin vardagsrealistiska skildring av förlossningsarbetet påminner ”Barnmorskan” om dessa filmer. ”Barnmorskan” berör också ett ämne som just nu ifrågasätts på flera håll i Europa, inte minst i Sverige, nämligen övergången från småskalighet till storskalighet inom förlossningsvården.
Provost har tidigare gjort minnesvärda filmporträtt av kreativa kvinnor ”Seraphine” 2008, och ”Violette” 2013 som levt i passionerade förhållanden till sitt konstnärliga utövande. Ett likartat förhållningssätt till arbetet som barnmorska har huvudpersonen Claire (Catherine Frot) i ”Barnmorskan”. Claire lever ett till synas inrutat liv utanför arbetet. Hon är renlevnadsmänniskan som tar cykeln till jobbet och återvänder trött efter tunga nattpass. Claire odlar också sin kolonilott när hon hinner. Nu måste hon förhålla sig till att arbetsplatsen läggs ned samtidigt som hon närmar sig pensionsåldern.
Claires karaktärsmässiga kontrast är faderns extravaganta älskarinna Beatrice (Caterine Deneuve) som efter trettio år dyker upp i Claires liv. Beatrice är kvinnan som alltid levt för dagen och tagit för sig av livets goda under ett kringflackande liv. För henne har uppgångar hela tiden avlöst nedgångar i livets berg- och dalbana, men nu närmar hon sig vägs ände. Beatrice har en hjärntumör. Då söker hon upp Claire som minns Beatrice med bitterhet. Beatrice svek fadern och även henne.
Spelet mellan Frot och Deneuve fungerar perfekt. Båda gör sina karaktärer så samspelta och trovärdiga som bara stora skådespelerskor kan göra. Deras gemensamma historia handlar om den förändring som Claire måste genomgå för att kunna förlåta Beatrice.
Det finns ytterligare två berättelser om Claire som skulle kunna berättas, men nu bara antyds. Den ena handlar om relationen till hennes son, den andra om relationen till hennes älskare. Men berättelsen om Claire och Beatrice håller, liksom berättelsen om hennes vardag i förlossningsrummet. Det räcker långt.
Jag ger tre filmögon till ”Barnmorskan”.
2017-08-08
