Robert Pattinson och Kristen Stewart.

Regi: Bill Condon
Speltid: 117 min.
Filmkategori: Drama, äventyr
Land: USA
Premiär: 16 november 2011
Distributör: Nordisk Film
Från ålder: 11 år

Läcker att se, men seg och tunn.
Bella (Kristen Stewart) och Edward (Robert Pattinson) gifter sig, trots att hon är människa och han vampyr, vilket båda är medvetna om. Men kärleken ska besegra olikheten. Vampyrflocken ser dock svek i deras relation och vill hämnas. När Bella upptäcker att hon är gravid på parets smekmånad i Brasilien, oroar sig båda för att barnet kan vara ett monster och att Bella inte överlever födseln. Och så sker också, men barnet verkar normalt och Bella uppstår som vampyr.

Filmen är den fjärde delen i författaren Stephanie Meyers berättelse om Bellas och Edwards omöjliga kärlek. Filmen är förförisk i sitt upplägg. Modellsköna, unga människor, som bara lever för sina drifter, poserar och exponerar sig flitigt. Hotet finns där, annars blir det inget äventyr, men det farliga skildras som ett äventyr, trolskt och övernaturligt kraftfullt och därför attraktivt.

Det onda och det goda är inte lika tydligt som annars i sagans värld. Men vampyrerna har sina regler och i flocken pågår kamp om ledarskap och straff. Det finns säkerligen paralleller till verkligheten, men det är ointressant, eftersom filmen i sig inte har något budskap, utan vill bara bedåra och skrämma oss lite och lyckas delvis med det. Det finns otäcka scener, men de är inte värre än dataspelens mord och tortyr.

Filmen är välgjord. Rekvisita, kostymer och miljöer är perfekta, som hämtade ur exklusiva mode- och inredningsjournaler. Castingen är också perfekt för sammanhanget. Aktörerna ser rätt ut för sina annars ganska platta rollfigurer och spelar dem så bra det går. Grafiken är lite kantig. Vargvampyrernas rörelser och uttryck känns pålagda, vilket förvånar mig, eftersom tekniken i andra filmer visat på imponerande skicklighet och förvillande bra i bild.

Twilightsagan är en världssuccé i bokform, på film och som TV-serie och det är spännande med gränsöverskridande berättelser. Men här är dramat alltför utdraget och segt framfört, trots alla visuella ansträngningar. Förmodligen för att man egentligen inte har något att berätta.

Två filmögon för det vackra filmfotot och för de vackra, ganska duktiga skådespelarna.
111114