Dokumentärfilmaren Ragnhild Ekner är född 1982 i Stockholm och studerade på Biskops Arnös folkhögskola och har också en BA från Stockholms dramatiska högskola. Filmen är ett tidsdokument, men också en skildring av ungdomar i Stockholm med olika bakgrunder som försöker hitta sig själv och forma sina liv efter sina behov och drömmar. Ekner har ett stort dokumentärt film- och bildmaterial som berikar filmen. Filmen kretsar främst kring hennes vän Jussi Hirvilammi, som var barn till arbetskraftsinvandrare från Finland på 1970-talet.
Filmen började med ett examensarbete å SIDH. Hon intervjuade gamla kamrater och byggde upp ett rum, liknande Jussis lägenhet och installerade videos. Det blev en slags installation, som blev formen och utgångsläget för hennes nu färdiga film.
Jussi berättar i inledningen, att han är brevbärare, men längtar efter att bryta upp. Han har en stark frihetslängtan och tycker att samhällssystemen hindrar honom att forma sitt liv efter sina önskningar och behov. Vi följer sedan Jussi, både i filminslag och stillbilder från hans uppväxt med sin mamma fram till hans tragiska död. Jussi är sin mors solstråle, säger hon till honom. Han var älskad, men blev mobbad och slagen i skolan, vilket satte svåra avtryck i honom.
Först reagerar jag som äldre person, när jag ser Jussis liv som hejdlös grafitti målare och sitt gränslösa liv i subkulturer att: Get a life! Men under filmens gång bjuds jag in i en värld, som aldrig varit min egen, men sett på avstånd. Jussi är en personlighet med så många kvalitéer och talanger, en desperat sökare efter ett liv i ett samhälle, som inte är för honom. Jussi är generös, godhjärtad, trofast mot sina vänner. Han har humor och är en god lyssnare. Hans lägenhet ger ständigt plats för vilsna och hemlösa kompisar. Ekner säger: ”I Jussis värld kände vi andra oss väldigt trygga, sedda. Han älskade oss olycksfåglar … en trygg hamn … som alltid hade sin famn och dörr öppen.”
Graffitin har en stor plats i filmen. Vännerna samlades kring målandet på olika platser och hade en gemenskap i det. Jussi blev en konstnär i den stilarten, inte bara på betongväggar, utan målande och skrev hemma och fick även till en egen utställning, där nästan allt slutsåldes. Det är vackra, dramatiska och mycket välgjorda bilder. Jussi var från arbetarklass och hade svårt att få erkänsla, kanske även för sig själv, för den konstnärssjäl han var, i allt.
Jussi skickade en del signaler till sina vänner, när han närmade sig 30-års åldern, att han var trött och nere. Han vill bort till en plats som var rätt för honom. Han flyttade till Oslo till en flickvän, men kom tillbaka efter några månader. Strax före sin 30-årsdag hängde sig Jussi i sin lägenhet. Beskedet kom som en chock för alla. Han, som tog hand om andra och delade deras bekymmer, hade ingen som till slut kunde dela hans inre smärta.
Det är ett sorgligt slut på en berättelse om en vacker människa, just en sådan som världen behöver. Jussis sista sms löd ”Den här världen är inte för mig”. Men vem är den då till för?
Berörd och tacksam lämnade jag pressvisningen. Glad att ha fått ta del av en tid och sammanhang och människor jag aldrig annars kunnat möta, i en mycket bra dokumentär skildring av och om en konstnärssjäl.
Fyra filmögon av fem.
2017-08-24
