Recension: The Last Airbender 3D

eye eye 

the last aribender

Biopremiär 15 oktober 2010
Regi: M. Night Shyamalan
Speltid: 102 min.
Distributör: United International Pictures
Censur: Från 11 år

 

Spektakulär sagofilm
I en sagotid har det fyra elementen luft, vatten, jord och eld bildat fyra olika nationer, som bekämpar varandra. Den odödlige superhjälten Avatar är den ende som kan lösa konflikterna. Han vaknar upp efter en 100-årig slummer och sätter igång jobbet med att återskapa balansen i en krigshärjad värld.

Efter Avatar kommer nu sci fi filmerna i 3D på löpande band. Välgjorda, praktfulla med gränslös digitalteknik som gör, till synes, det omöjliga möjligt. Man imponeras, men berättelserna berör sällan. Det blir tomt fyrverkeri. The Last Airbender är inget undantag.

Castingen är genomgående utmärkt. Den unge pojken Aang, som också är den odödlige superhjälten Avatar, spelas utmärkt av den unga, 14-åriga flickan Noah Ringer. Koreografin, när aktörerna dansar fram kraften i de fyra elementen, är vacker och påminner om kinesisk Chi eller Qi Gong.

Stundtals blir man förförd av musiken, de fiktiva, storslagna landskapen och skådespelarnas andäktiga stirrande mot horisonten. Men snart efterlyser man en berättelse som angår en. Innehållsmässigt är filmen inte intressantare än min barndoms svartvita matinéfilmer med hjältar och bovar.

Filmens snabba tempo och sitt låtsasallvar försöker dölja en svag och osammanhängande historia. Det håller när man är tolv år, men sen behöver man lite mer substans.

Filmen får två filmögon för sin casting och sitt digitala hantverk.
Jan-Eje Ferling