Många emojis finns i pojken Alex smartphone och de har ett eget liv. Filmen Emoji Movie låser upp den hemliga världen, där den livliga staden Textopolis finns i appen för ett meddelandeprogram och där alla favoritemojis lever. De hoppas alla bli valda av Alex, som är telefonens användare. I den hemliga världen finns Gene, en emoji, som föddes utan filter och därför har förmågan att visa upp en rad olika känslouttryck, men utan kontroll. Han får hjälp av en kompis emoji, Hi-5, för att bli “normal” som de andra emojisen. Gene får också hjälp av den ökända, men skickliga och hjälpsamma, kodbrytande emoji-tjejen Jailbreak.

Tillsammans gör de tre ett episkt “app-venture” genom olika appar på telefonen, var och en med sin vilda och lustiga värld. De tre vill hitta koden som kommer att fixa Gene igen. Men det finns faror på vägen. Alex vill tömma sin smartphone på innehåll, vilket är katastrof för emojisen. Det finns okänsliga ”poliser” som ska ta bort onödiga emojis. Så de tre osannolika vännerna måste rädda både sin värld men också övriga emojis i Alex telefon.

Filmen är animerad och i 3D och är som sådan en skicklig skapelse, färgglad och mycket detaljrik i skarpa bilder. Det är enormt tempo och det händer massor för de tre vännerna, när de tar sig igenom många, fantastiska miljöer, ända ner till nollor och ettor i dataprogrammen. Ljudet är utmärkt och stärker upplevelsen av drama och äventyr. Musiken är omväxlande i olika genrer och ligger väl in i handlingen.

Men filmidén känns ändå väldigt konstruerad och går in på tekniska bitar, som spänner över alltför breda fält. Vi kastas blixtsnabbt in i Match 3 som godisar, Youtube, Let´s dance, levande brandväggar, data-bitar, datavirus osv. Däremellan är vi i Alex ”naturliga”, men animerade värld med skola och kompisar.

Emoji Movie är givetvis en saga för barn, men jag vet inte om ens de är så tekniskt insatta i Iphons funktioner, att de självklart och genast kan relatera till de mekanismer som filmen med fart leker sig igenom. Handlingen är förutsägbar. Klart att sagan ska få ett lyckligt slut, även om det hänger på en tråd gång på gång. Men på så vis försöker man hålla oss i spänning.

De svenska rösterna faller utmärkt in i karaktärerna, både tajmning och i tonfall. Men de olika karaktärerna är egentligen inte intressanta, även om man försöker ge dem profil och olika egenskaper. Det är även svårt att relatera till verkligheten, vilket är nödvändigt, för att figurerna ska få liv och bli igenkända.

Manus består av snabbt pladder och är platt. Skämten är ganska ”vuxna”. Barn har ju en annan humor, den visuella. Därför går repliker och slapsticks förbi dem, tror jag. När barn är fångade av en film, så är det tysta och uppmärksamma eller också skriker de och skrattar av upphetsning. Då har filmmakarna nått fram till sin målgrupp. På pressvisningen fanns många barn med vuxna. Före filmen var det påsprassel och småprat, som på gick även under föreställning. Inga skratt eller kommentarer, inga applåder eller ”slutstämning”. Det är inget bra betyg för en barnfilm.

Men tre svaga filmögon blir det ändå för den mästerliga animeringen, färgerna, musiken och detaljrikedomen.
2017-08-07