Många är filmens regissörer, från Woody Allen och Ingemar Bergman till Federico Fellini, som har levandegjort familjers liv på film. Även världslitteraturen är full av familjeskildringar. Författaren Lev Tolstoj inleder till exempel sin stora ryska roman ”Anna Karenina” med att fastslå att ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”.
En av de mer udda familjerna i filmens värld är den japanske regissören Hirokazu Kore-edas varken lyckliga eller olyckliga familj i ”Shoplifters”. ”Shoplifters” har mycket gemensamt med regissörens tidigare familjeskildringar, bland andra ”Barnen som inte fanns” (2004) och ”Sådan far, sådan son” (2013). Familjen i Shoplifters för också tanken till Ettore Scolas italienska stor-familj i filmen ”Fula, skitiga och elaka” (1976) som lever fattigt på ett sopberg i Milanos utkant.
Rent allmänt brukar familjen beskrivas som en ekonomisk enhet förenad genom äktenskap och blodsband. Historiskt har familjebegreppet under senare år vidgats på många håll i världen, men familjens viktigaste uppgifter kvarstår, nämligen den gemensamma försörjningen och socialiseringen av barnen.
Kore-eda som har kallats ”regissören som viskar istället för ryter” vill med ”Shoplifters” förmedla att den rådande synen på familjen i Japan (en förening genom äktenskap och blodsband) inte är huggen i sten. Hans familj i ”Shoplifters” är inte som alla andra. Underlaget till filmen bygger på ett omskrivet fall i den japanska pressen.
”Shoplifters” berättar historien om en småkriminell familjs strävsamma vardag i trångboddhet, bland skräpmat, sopor och skrotbilar. Familjen befinner sig långt ute i periferin av Japans ekonomiska under. Den består av tre generationer som har förenats av nödtvång, hemlöshet och tillfälligheter. De två mindre barnen är ”omhändertagna” av familjen och har valt att bli kvar. Blodsband saknas alltså, men familjebanden är varma och sammanhållningen stark. Familjens ”tak över huvudet” och ”dagliga bröd” bygger på pensionsbedrägeri, snatteri, utpressning och tillfällighetsarbeten på byggen och i sexindustrin.
Likväl är det inte i skildringen av familjens mödosamma sätt att försörja sig på som Kore-edas argument för ett utvidgat familjebegrepp är starka. Istället är det familjens kärleksfulla samvaro och förmåga att bemöta barnen som övertygar. Med väl valda episoder ur familjelivet förmedlar Kore-eda att kriminella vuxna i det japanska samhällets utkant, mot alla odds, kan ge trygghet och känslor som trasiga barn behöver. Många av filmens familjescener skimrar ännu i minnet.
Förutom de fina skådespelarprestationerna, inte minst av nu avlidna Kiki Kirin (filmens farmor) och de två barnskådespelarna, måste även framhållas det utsökta fotot i denna hjärtevärmande och tragiska jul-film.
”Shoplifters” vann Guldpalmen i Cannes 2018. Jag ger fyra starka filmögon av fem till ”Shoplifters”.
2018-12-08
