Dramakomedin ”Sångklubben” är baserad på BBC:s dokumentärserien ”The Choir: Military Wives”. Långfilmen är regisserad av Peter Cattaneo, mest känd för sin hyllade komedi ”Allt eller inget” från 1997, om en grupp arbetslösa stålarbetare som börjar strippa i en show och gör succé.
”Sångklubbens” handling centreras kring en heterogen grupp militärfruar som bor på en militärbas i England och vars män strider i Afghanistan. Försök görs att hitta aktiviteter som fruarna kan hitta gemenskap och styrka i, men det ena förslaget efter det andra förkastas. Ska man ha tepartyn? Eller kanske gemensam stickning? Till slut föreslår någon körsång. Överstens stela och avmätta fru Kate (spelad av Kristin Scott Thomas) och den vildare Lisa (spelad av Sharon Horgan) drar åt var sitt håll när kören ska ledas. Kören är det minst samstämmiga team man kan tänka sig, men de förenas av skräcken för vad som när som helst kan hända deras män i krigets Afghanistan. Kommer de att skadas, eller kanske till och med dödas?
Männens frånvaro från kvinnornas vardag blir allt tydligare, med allt vad den innebär: barn som saknar sina fäder, nygifta kvinnor som flyttat till militärbasen, långt från sina familjer och gamla vänner. Var och en hanterar sin oro på sitt eget sätt. Men oavsett om det gäller shoppingmissbruk eller alkoholmissbruk, bottnar den i samma fruktan hos fruarna, och de inser att de har mycket gemensamt i sin situation.
Kören utvecklas långsamt från att vara en plågsamt skränig samling kvinnor till något finstämt, när varje begåvning tas till vara så att en fantastisk enhet skapas. Musik förenar som bekant, och snart visar sig deras motto – starkare tillsammans – hålla även när de kallaste vindar blåser.
”Sångklubben” är en feelgood-film som lämnar lika mycket plats för sorg och smärta som för tröst och skratt. Fotot bjuder på vackra och dramatiska landskapsbilder; musiken är givetvis medryckande och samspelar väl med handlingen eftersom filmens handling är centrerad runt musik. Jag ger ”Sångklubben” Tre filmögon av fem.
2020-05-14
