Orcinus orca är latinska namnet för späckhuggare, vars mödrar har en tät och lång relation till sina barn. I filmen Orca finns flera nära mor och barn relationer, men i stort sett blir symbolen Orca hängande i luften.
Det är en modern film, på så sätt att karaktärerna kommunicerar sgs uteslutande gm olika bildskärmar och gm olika sociala program. I bakgrunden hör man ibland nyhetsuppläsare, som talar om pandemin covid 19, så det kan vara en anledning, att figurerna inte möts fysiskt. Men oavsett coronan, så dominerar den digitala kontakten över den fysiska för många i dag.
Vissa stunder under filmen känns människors kontakt mest som pladder, men så småningom fördjupas samtalen och man blir berörd av deras problem som ensamhet, otrohet, kontaktlöshet, självupptagenhet och kanske oförmågan att älska och även önskan om att bli älskad, sedd.
Jag vävs in i karaktärernas liv och relationer, som kommer närmare och jag kan inte värja mig. Jag känner igen mig och det är smärtsamt, ibland gripande, men det finns också ljuspunkter och i några fall positiva upplösningar. Vissa scener ligger snubblande nära melodrama, men så är livet också emellanåt.
Skådespelarna gör utmärkta insatser och särskilt Johan Rheborg som imponerar i sina känslomässiga utspel som Claes och utan filter, känns det som. Hans ångest blöder rakt igenom bioduken. Claes är självupptagen, narcissisk, fyrkantig och kan inte gråta, när tragedin kommer.
Marie Göranzon gör lysande den döende mamman Solveig till Claes och Johan (Erik Johansson). Hennes sorg är att hon inte når fram till sina barn och barnbarn, som är upptagna med sig och sitt. Men hon är aldrig anklagande utan förstår att det levande lever sina liv och hennes tid på jorden är strax slut. Peter Andersson gör gripande distansterapeuten Allan, som långsamt inser att hans egen olösliga, inre smärta är långt större än sina patienters, och han söker en drastisk lösning.
Alla gör mycket bra insatser, även om några roller känns lite skruvade, som Gustav Lindhs skådespelare Igor, Vera Vitali som annars inte verkar kunna göra fel, som här i rollen som Vida gravida unga mamman.
Manusförfattaren och regissören Josephine Bornebusch gör också en stark roll som tvåbarnsmamman Matilda, som skyller på tjänsteresa, men i stället flytt sin krävande familj och sin känsla av otillräcklighet. Josephine Bornebusch jobbar mycket bra såväl bakom som framför kameran. Ibland tendens till posering, i stället för närvaro, men manus håller hela vägen och hon håller stramt i sina aktörer och det bär hela vägen.
Nämnas måste också Ragna Jormings utmärkta filmfoto, vars bilder över Stockholms Södermalm är lika hisnande, som närbilderna på rollkaraktärernas känslighet framför sina bildskärmar. Varenda nyans får han med. Ibland delas filmbilden upp i två delar mellan de samtalande och det faller sig väl ut.
Jag blev mera berörd av filmen och karaktärernas berättelser än jag först trodde. De kom nära och smög in under huden. Våra mänskliga svagheter och vår förtvivlan gestaltas och igenkännandet berör starkt.
Det blir fyra starka filmögon av fem för en utmärkt, välgjort och välspelad svensk film som för mig lyste upp i höstmörkret.
2020-10-26
