Regi: Asghar Farhadi
Speltid: 123 min.
Filmkategori: Drama
Land: Iran
Premiär: 16 september 2011
Från ålder: 11 år
Distributör: Folkets Bio

Vardagsliv på liv och död.
Nader (Peyman Moaadi) vill inte flytta utomlands med sin fru (Simin (Leila Hatamin), utan vill ta hand om sin alzheimersjuke far. Paret flyttar isär och Nader får ta hand om deras 11-åriga dotter Termeh (Sarina Farhadi). Nader skaffar en hemhjälp, som är gravid och religiös. Hon missköter den sjuke mannen och djupa konflikter uppstår när religiösa och sociala traditioner kolliderar och gränser mellan sanning och lögn blir oklara.

I filmen möter vi vardagslivet hos en medelklassfamilj i Iran, där könsroller, hederskoder och det gamla och moderna samhällets villkor försvårar livet för människorna. Vi kastas genast in i konflikter, som aldrig verkar kunna lösas, utan i stället eskalerar. Det är plågsamt att se hur människor brottas med sina samveten, när problem uppstår, därför att alla verkar ohjälpligt sitta fast i gamla värderingar och antika, sociala roller. Som åskådare tycker man sig kunna välja sida, men det blir allt svårare under filmens gång. Kvinnan verkar skapa problemen med sin envishet och egoism. Men männen har också svårt att ompröva och släppa in nya synsätt.

Filmen har fått många internationella priser, bl.a. Guldbjörnen i Berlin 2011 och där huvudrollsinnehavarna också tilldelades Silverbjörnar. Filmen är naturligtvis mästerligt gjort, även om man saknar vilopunkter ibland. Några idylliska eller poetiska stunder, som säkerligen också finns i det iranska storstadslivet, kunde gett publiken lite återhämtning. Men här går det på högvarv från ruta ett till den sista bilden, där frågor fortfarande blir hängande i luften.

Intensiteten, dramatiken och det höga tempot är både filmens tillgång och kanske även dess svaghet. Ständiga gräl, som ofta övergår till handgemäng, får samma effekt som actionfilmer med ständiga fighter, som enda innehåll. Man behöver lite frid och fred för att orka gå vidare. Man längtar efter sagans hjälte, som kommer in och räddar allt och alla och det är givetvis orealistiskt här. Livet är inte heller några sagor och sådana kan i så fall andra berätta.

Filmen är ytterst angelägen av många skäl. Den skildrar livet för människor i det politiskt omtumlande Iran med sina djupt religiösa rötter och gamla, sociala föreställningar. Man ser problemen, men har inga enkla svar. Filmens 11-åriga Termeh representerar ungdomen, men är för ung att ta ställning. Men hon börjar ställa frågor och tvingas göra svåra val. Filmen berättar inget om de unga människor i Iran, som ändå gör uppror och utmanar samhällssystemen. Men anar dock, att ungdomar i Iran, liksom i flera arabländer, också kommer att ställa krav på andra livsstilar och större frihet. Ungdomen är hoppet för framtiden. Vuxna verkar hopplöst förlorade i sina låsta positioner och traditioner. Man får således oundvikligt politiska funderingar och börjar grubbla på lösningar. Och det är kanske filmens egentliga syfte? I så fall har man lyckats.

Det blir tre starka filmögon för en kvalitetsfilm, men som kunde haft en mer varierad händelserytm och mer nyanserad bild av det iranska vardagslivet.

Jan-Eje Ferling