”Sic transit gloria mundi” är en medeltida latinsk fras om livets skönhet som måste förgås. Den citerades förr i kyrkorna när en ny påve tillträdde.
I filmens bedövande vackra inledningsscen kommer lilla Gloria till världen till toner av vacker sakral musik av Michel Petrossian. Hon föds på ett slitet sjukhus i Marseille. Staden med hamn sedan antiken, revolutionär historia, hög kriminalitet och ständigt tillskott av fattiga immigranter från länderna runt Medelhavet. Marseille är också staden där den socialt engagerade franska regissören Robert Guédiguins filmer tilldrar sig.
Om livets gång, människornas vardag, brustna drömmar och förändrade ideal har Robert Guédiguin berättat många sedelärande historier i filmer som ”Den lugna staden” (2001), ”Snön på Kilimanjaro” (2011) och ”Huset vid havet” (2017). Den kanske svartaste filmen av dem alla är nu aktuella ”Min dotter Gloria” (2019), vars franska titel är ”Gloria mundi”.
”Min dotter Gloria” handlar om Glorias familj i en stad där solidaritet nu är en bristvara och marknadskrafterna obarmhärtigt styr. Gig-ekonomin växer och människorna kämpar hårt för att få ihop till mat för dagen. Marseilles styre har nyligen målats i svarta färger i Netflix-serien ”Marseille”, där maktelitens korruption och politiska kohandel går hand i hand med kokainhandel och prostitution.
Lilla Glorias familj gestaltas av en grupp rutinerade skådespelare som ofta brukar ses i Robert Guédiguains filmer. Här ingår bland annat hustrun Ariane Ascharde, belönad för bästa kvinnliga skådespelarinsats i rollen som Glorias mormor Sylvie vid Venedigs filmfestival. Sylvie jobbar nattskift som städerska i hamnen. Hon är gift med busschauffören Richard (Jean-Pierre Darroussin). Richard börjar sitt morgonskift när Sylvie kommer hem. Glorias morfar Daniel (Gérard Meylan) har just avtjänat ett fängelsestraff när Gloria föds. Daniel beskriver sitt Marseille i en lakonisk kortdikt: ”I denna värld går vi runt på helvetets tak och tittar ned på blommorna”.
Länge har Robert Guédiguain varit vänsterns röst i fransk film. Hans motsvarighet i Storbritannien är regissören Ken Loach. I filmen ”Sorry we missed you” (2019) sätter Loach liksom Guédiguain i ”Min dotter Gloria” den nya gig-ekonomin under luppen. Båda regissörerna visar med pedagogisk tydlighet hur skör en sådan ekonomi kan bli för den som är sin egen lyckas smed och saknar sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring.
Sylvies båda döttrar och deras män är djupt involverade i gig-ekonomin. Familjens äldre generation, Sylvie, Richard och Daniel blir garanterna för att barnens mödosamt uppbyggda korthus inte rasar samman. Barnbarnet Gloria är ännu lyckligt ovetande om att familjen betalar ett högt pris för Marseilles oreglerade samhällsordning.
Jag ger fyra filmögon av fem till Robert Guédiguins tänkvärda samhällsdystopi.
2020-10-05
