”Florence Foster Jenkins (1868-1944) var en amerikansk ”sopran” som genom total avsaknad av musikalitet och sångförmåga blev musikhistoriens stora skräckexempel. Hennes spontana intonationsteknik, oväntade tonartsbyten, och pulsbefriade rytm i kombination med ekvilibristisk uppvisning av höga toner som enbart i undantagsfall sammanföll med originalnotbilden, kom inte att överträffas av senare sångargenerationer” skriver Wikipedia
Den franske regissören Xavier Giannolis film ”Marguerite” uppges vara löst baserad på Florensce Foster Jenkins, men kanske något lite också på den högbarmade rika änkan Margret Dumont i bröderna Marx filmer. I filmen ”Marguerite” är Foster Jenkins och Margret Dumonts motsvarighet den stenrika fransyskan Marguerite Dumont.
Giannolis har förlagt hennes historia till 20-talets ”années folles”, den tid i Paris då ekonomin, konsten, litteraturen och nöjeslivet blomstrade. Det var också den tid då kvinnor med nyvunnen rösträtt kunde ta plats i det offentliga livet. Detta ser vi mindre av i ”Marguerite”. Filmen utspelar sig till stor del i Margureites isolerade värld, ett av operarekvisita övermöblerat slott utanför Paris.
Marguerite brinner av kärlek till operakonsten. Tyvärr är kärleken obesvarad. Marguerites operaarior får den häpna socitetspubliken att rysa, skruva på sig och sorla bakom programbladen. I en minnesvärd scen kommer Marguerites röst mot alla odds till sin rätt. Hon framför Marseljäsen medan dokumentära scener från första världskrigets skyttegravar rullar fram på filmduken. Krigets vansinne och Marguerites tondöva tolkning av Frankrikes nationalsång passar varandra som hand i handske.
Den medelålders Marguerite är utan tvivel fången i sin grandiosa livslögn, där hon kan sjunga opera och älskas av publiken, sina välavlönade sångpedagoger, sin otrogne make och sitt tjänstefolk. Att hon är älskad har inget med hennes pengar eller generositet att göra.
Filmen hade lätt kunnat bli en karikatyr av den naiva, kärlekstörstande, socitetsdamen Marguerite. Men Xavier Giannoli och hans rutinerade skådespelerska Catherine Frot har valt att inte teckna en hjärtlös nidbild. Caterine Frot som också tidigare har gjort minnesvärda kvinnoporträtt i filmer som ”Bon appétit” (2012) och ”Jag och min syster” (2004) gör sitt livs roll som Marguerite.
Caterine Frots Marguerite väcker tragikomiska känslor blandat med medlidande, men även förundran över hur totalt beroende av att vara älskade och av vackra livslögner vi människor kan vara.
Det blir tre starka filmögon för den sympatiska ”Marguerite”.
2016-01-08
