Kärlek vad är det? Många tror sig veta, få har ett entydigt svar att ge eftersom människors kärlek är avhängigt historiska, kulturella och inte minst personliga erfarenheter. Därför är det något av ett Sisyfos-uppdrag som 2015 års nobelpristagare i litteratur, författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj, tar sig an när hon i en kommande bok ska beskriva kärlek på ryska. Under sju intervjuresor samlar hon ihop berättelser som belyser ämnet ur skilda aspekter. Hennes arbetshypotes är att kärlek är en bristvara i dagens Ryssland.
Regissören Staffan Julén har i över tre år följt Svetlana Aleksijevitj med kameran. Han har nu, utan övergripande kommentarer, sammanställt ett urval av intervjuerna i sin dokumentär ”Lyubov-kärlek på ryska”. Intervjuerna äger ofta rum vid ett köksbord någonstans i Ryssland med inklippta bilder på det pågående vardagslivet utanför fönstret.
Dokumentären är ett intressant komplement till Svetlana Aleksijevitjs kommande bok. Däremot är det svårt att se filmen som helt fristående från boken. Berättelserna ur det ryska folkdjupet skulle må bra av att sättas in i ett övergripande historiskt och socialt sammanhang. Det skulle också underlätta för i ämnet oinvigda biobesökare.
Intervjuaren Svetlana Aleksjevitj närmar sig försiktigt vad rysk kärlek är genom att ställa frågor om lycka. Svaren varierar. Ungefärliga repliker kan lyda: ”Det känns obekvämt att vara lycklig”, ”Människor talar sällan om lycka” ”Att tala om lycka är svårt hos oss” eller ”Vi lever just nu i den privata lyckans epok”. Svetlana Aleksjevitj nystar med stillsamma frågor tålmodigt fram intervjupersonernas historier om kärlek, lycka, svek och lidande. Det kan handla om kärlek som består trots alkoholism, en kvinna som minns de lyckliga stunderna med sin avlidne make eller en ensam mans kärlek till sin före detta fru och hennes handikappade barn.
Att intervjupersonerna har olika syn på kärleken framstår tydligt. En person anser (förkortat) att ”kärlek handlar om att bemästra hatet”. En annan säger att ”vara kär är att förlora makten över sig själv”. Någon framhåller att ”teet smakar godare då man är två”. Svetlana själv tvivlar på att det verkligen går att älska samma person hela livet, vilket hennes intervjuobjekt hävdar. En kvinna säger att ”ryska kvinnor aldrig älskar sina män, de tycker synd om dem”
Regissören Staffan Julen sammanfattar i ett uttalande i anslutning till filmen att frihet sticker ut som en förutsättning för kärlek i många av berättelserna: ”—- Flera av de intervjuade har haft sina mest kraftfulla kärleksupplevelser under Perestrojkan, när världen plötsligt stod vidöppen och euforin svepte över samhället. Men lyckokänslan ersattes snart av kaos, ekonomisk kris och en förstärkt individualism som förstörde många förhållanden. Många av kvinnorna vi pratade med värderade sin frihet högre än drömmar om kärlek —— ”
”Lyubov, kärlek på ryska” visas under hösten på svenska biografer och på Liljevalchs konsthall tillsammans med ett seminarieprogram. Som underlag för diskussioner om kärlek i Ryssland eller Sverige fungerar filmen utmärkt. Däremot ger ”Lyobov-kärlek på ryska” inget direkt svar på vad som gör denna kärlek speciell. Därtill behövs nobelpristagarens kompletterande kommentar.
Avslutningsvis citerar jag ur Katarina Frostensons dikt ”Durance” som handlar om kärlek, dock inte nödvändigtvis rysk.
”Vi sa: när vi är äldre blir vi gamla ryssar mot varandra,
jag säger det och rummet är där,
brunt, med bordet runt och
ringarna av te”
Jag ger tre filmögon till ”Lyobov: kärlek på ryska”
2017-11-07
