Filmen Inuti diamanten utspelas i ett industrisamhälle med en nedlagd gammal fabrik, som blivit stigmatiserad till fantasier av arbetslösa ungdomar och skolbarn till en låtsad nedlagd diamantgruva. Ett samhälle som nämns i slutet på filmen är den gamla bruksorten Robertsfors, som kan vara en parafras på filmens mera fiktiva fabrik. Robertsfors har idag järngjuteri och industridiamantfabriker.
Kring fabriken vistas ungdomar utan arbete, några migranter väntar på att få asyl och uppehållstillstånd och barn och tonåringar funderar över livets mening. Den gamla fabriken med sin centrala historia i samhället och som gav arbete till tidigare generationer, blir av ungdomarna till ett mystiskt spökhus.
Några av ungdomarna bryter sig in i fabriken för att på något sätt återta den, som varit tidigare människors liv och bröd under många år, men finner bara mörker och tomhet. Ändå animerar ungdomarna anläggning i sina förtvivlade sökanden efter mål och mening. De har få eller inga resurser att skapa sig en framtid i samhället, men hoppas ändå att något ska hända som ger dem meningsfulla liv.
Filmen handlar om ungdomarnas existentiella frågeställningar och de ställer utmanade frågor till varandra för att ge sig själva svar på vad de ska tro på, hoppas på och bygga sina liv på. Men frågorna och funderingarna landar inte i realistiska planer som kan förbereda dem för vuxenlivet utan stannar i drömmar och kanske självskadebeteende av några för att stå ut.
Migranter lägger sin energi på att träna sina kroppar och har en gemenskap i den aktiviteten. Man ger varandra träningsråd och coachar varandra för att bygga fysiken som en förberedelse på kommande utmaningar. Några migranter börjar ändå ge upp och deras rop på arbete, försörjning och utbildning övergår för några till uppgivenhet på väg in i någon slags koma för att komma bort från smärtan att inte se någon väg ut. Filmen berättar i nutidsdrama om tankar och försök till svar på glesbygdens ödesfrågor.
Filmen är fiktion, men känns dokumentär i sin utformning. Personerna som medverkar verkar tala och agera utifrån sin själva och sin livssituation, men är ändå, antar jag, inspirerade av regissören Viktor Johanssons manus. Alla är helt naturliga. Några är skådespelare och andra amatöraktörer och blandningen är också filmen förtjänst. Den känns omedelbar i sin gestaltning just för att den känns autentisk. Man lär känna, om ytligt, karaktärerna och berörs av deras utsatthet och vilsenhet.
Filmetnografen Viktor Johansson och har gjort indiesuccér med de drömska förortsskildringarna Under Gottsunda 2014, Till drömmarnas land 2019 och Himmel över Flogsta 2015.
Det blir tre starka filmögon till filmskaparen Viktor Johansson för sin skickliga regi till aktörerna, som agerar så självklara framför kameran och hur manus blir till levande samtal med autentiska undertoner. Filmen nominerades till prestigefyllda Nordic Dox Award på CPH:DOX på Köpenhamns internationella dokumentärfilmfestival.
2020-12-03
