Det i Berlin och Kairo flerfaldigt belönade dramat Insyriated (regisserat av Philippe Van Leeuw) känns klaustrofobiskt med sina gastkramande scener och sin intensiva handling.
Filmen är ett kammarspel som utspelar sig under ett dygn i, eller i absolut anslutning till, en lägenhet i ett område i Damaskus som under denna fas av kriget är absolut livsfarligt att vistas i. Området skakas av återkommande explosioner och när som helst börjar krypskyttar skjuta mot allt som lever så att det t.o.m. är farligt att befinna sig nära lägenhetens fönster.
Bland den grupp människor som söker skydd i lägenheten är alla skilda ifrån minst en person i sin kärnfamilj som de inte kan vara hos och inte vet när eller om de ser igen, på grund av våldet utanför väggarna. Dramat kretsar till stor del kring en fruktansvärd händelse som inträffar i början av filmen och som den unga mamman Halima länge skyddas från att få veta, eftersom den bl.a. kommer påverka hennes chans till att genomföra den planerade flykten utomlands tillsammans med hennes man och deras bebis.
Människornas liv försvåras även av att vattenförsörjningen har kollapsat och av att el, internet och telefoni enbart fungerar stundtals, och helt oförutsägbart. Trots stora ansträngningar att förhindra att någon kan ta sig in i lägenheten lyckas två män bryta sig in och då ställs alls på sin spets: Hur ska man göra för att klara sig från en akut livshotande situation? Kan man offra någon annan för att rädda sig själv? Eller för att rädda sina barn?
Med små, effektiva medel, som återkommande bilder på de många tandborstarna som står i badrummet och de tjusiga bokryggarna i skinn och guldtext eller mammans ilska när ena dottern slösar dyrbart vatten på att tvätta håret, lyckas regissören krypa publiken under skinnet och väcka tankar kring mod och förtvivlan. Man kommer så nära deras vardag att det blir mycket lätt att sätta sig in i deras situation, och känna deras skräck.
Skådespelarna briljerar i sina övertygande rolltolkningar och i synnerhet kvinnorna har mycket framträdande roller där lägenhetsinnehavaren och matriarken Oum Yazan (spelad av Hiam Abbass) och Halima (Diamand Bou Abboud) imponerar extra mycket.
Detta är en djupt omskakande film. Omskakande på det sättet att man inte bara hör snyftningar i salongen under filmens gång, eller hur flera i publiken klarar sina strupar. När filmen är över möter främlingar dessutom varandras blick för att checka av att den andre är ok… Denna film förtjänar att ses.
Filmen nominerades till Bronshästen vid Stockholm Film Festival 2017.
Jag ger Insyriated fyra filmögon av fem.
2018-01-16
