En grupp kriminella personer, mördare och grova brottslingar, slipper sina dödsstraff på jorden om de i stället deltar i experimentell rymdfärd. Målet är ett svart hål och syftet att där exploatera enorma energikällor för jordens befolkning. Ledaren för rymdskeppet är en galen läkare Dr Dibs (Juliette Binoche) som också är en dödsdömd brottsling efter att ha dödat sina barn och knivmördat sin make. Med nitiskt pedanteri utövar hon reproduktiva experiment på de manliga fångarna för att få deras spermier och sedan spruta in dem i kvinnliga fångar, i hopp om att producera foster för sina futuristiska syften. Hon kränker också fångarna när de är drogade och har samlag med dem. Hon onanerar också i ett rum avsett för ändamålet.
Men huvudpersonen är Monte (Robert Pattinson) också en brottsling på rymdskeppet som fått i uppdrag att vårda en babyflicka som han sköter med viss ömhet och omtanke. Han är allt babyflickan har och Monte försöker lära henne de mänskliga samhällets plikter.
High Life är inget rymdäventyr som Star Wars-filmerna. Den är långsam och på sätt och vis spekulativ, även om etik och moral i sammanhanget är oklara. Monte är en hjälte, men också okänslig för andra vuxna. Han begraver de döda i rymden och sörjer inte Dr. Dibs, när hon kastar sig ut i det tomma ingenting, ingenstans. High Life är pretentiös på något sätt och dess budskap oklar. 73-åriga regissören och manusförfattaren Claire Denis gör här sin första engelskspråkiga film och når inte på långt när fram till de spektakulära, filosofiska mästerverken som Stanley Kubricks A Space Odyssey 1968 eller Andrei Tarkovskys Solaris 1972.
Claire Denis försöker med både små och stora medel berätta ett drama, men handlingen och de symboliska inslagen och rollporträtten saknar tyngd och episkt värde. Filmen förlorar sig i sin pretention som ett mänskligt, existentiellt epos. Man vet inte, om Denis vill dryfta faderskap, moderskap, vetenskaplig etik eller sexualitet. I varje fall blir de ämnena hängande i luften.
Det finns en klaustrofobisk känsla genom filmen av påtvingad instängdhet och ständiga hot om förintelse i rymden eller att resenärerna i desperation krossar vandra. När vattnet börjar tryta och resurserna ombord bara räcker i 24 timmar till, så blir man inte förvånad, när Monte tar sin nu tonåriga dotter, som han ofrivilligt fick med Dr Dibs, på en egen resa mot evighetens morgon eller katastrof.
Claire Denis föddes i Paris 1946, men växte upp i Kamerun. Hennes filmer är provokativa som i Beau Travail 1999, Bastards 2013 och Trouble 2001, som låter ohyggligheter och sensualitet blandas med oskuld och övergrepp. Hon tar ofta upp avigsidorna med kolonisationer och den rasism de för med sig. Det är komplexa ämnen hon väljer och High Life följer den ”traditionen”. Man är osäker om hennes motiv och varför grymhet får sådant starkt uttryck här, men väl presenterat med utmärkt filmfoto och med manus som både är filosofiska och banala. Claire Denis filmer än intressanta därför att de är tvetydiga och obegripliga, så även High Life. Men man undrar, om ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta?”.
Juliette Binoche vann Oscars 1997 för bästa biroll i Den engelske patienten från 1996 och nominerades för Bästa kvinnliga huvudroll i Chocolat från 2000. Hon medverkade i Claire Denis film Let the Sunshine In 2017. Binoche är kanske en av Frankrikes bästa skådespelare, men i High Life är hennes roll son Dr Dibs en så sammansatt karaktär att den tappar sin personlighet och profil. Och detta trots ett brett spektrum av starka uttryck som övergrepp, mord, självmord och kallsinnighet. Binoche är en stjärnskådespelare och har övertygat i starka dramatiska roller, men här blir det varken heller. Felet ligger i regin och i Denis oklara rollporträtt.
Robert Pattinson minns vi kanske mest som Edward Cullen i Twilight-filmerna. Han är en karismatisk aktör, men en sensuell, mystisk utstrålning som gör honom användbar i romantiska, gåtfulla dramer. I High Life gestaltar han utmärkt sin rollkaraktärs konflikt mellan sorg och känslighet, som hjälte och som härdad brottsling.
High Life är en intressant film som berättar om mänskliga relationer i ett rymdskepp mot ingenstans och karaktärer som blir vrickade eftersom de tvingas använda och missbruka varandra i desperation för överlevnad och att inte förlora sig själv i insikten om att deras öde är beseglat och egentligen utan hopp.
Det blir tre filmögon av fem.
2019-08-08
