Stadens stora nötbutik har gått i konkurs och i källaren finns ett jättelager med nötter, som ekorren Charlie, hans kompis råttan Buddy och hans vänner festar på. Men så brinner nötbutiken ner och alla djuren måste återvända till stadens park för att återgå till att leta rätt på sin egen mat igen. Så beslutar stadens tjocke, girige borgmästare, att parken ska bli ett stort nöjesfält och börjar röja ner parkens alla träd för att ge plats för byggprojektet. Då samlar Charlie ihop sina vänner för att skrämma iväg borgmästaren och för att ta tillbaka parken.
Den stora nötkuppen 2 är en imponerande välgjord animation med ett hiskeligt tempo. De svenska rösterna är bra i sina rollkaraktärer, men replikerna sägs i snubblande fart och dränks ofta av den dånande musiken. Mycket av dialogerna är vuxenprat och många av skämten inte anpassade till målgruppen barn, även om filmen också är en familjefilm. Fördelen med det snabba tempot gör, att det aldrig är en tråkig scen. Men det gäller att hänga med i berättelsen, som hela tiden öppnar nya scenarios. Detaljrikedomen är stort och bilderna är oerhört skickligt framförda i olika perspektiv. Några gånger får man en kort vilopaus i sagan, men så sätter den fart igen.
Varje rollfigur har en egen karaktär som är bra utformad och håller sin rolltyp genom hela dramat. Kampen är mot borgmästaren och hans anhängare, men också mellan Charlie och hans kvinnliga motsvarighet Andie som står för ordning och förnuft. De är varandras kontraster i stil och strategier, men kompletterar oftast varandra och blir säkert ett par. Andie får inte sällan rädda situationen från den ganska kaxige men hygglige ledaren Charlie. Mellan Charlie och Andie finns en könskamp med olika synsätt. Andie är en välordnad lärare med hög moral. Charlie ser lite mellan fingrarna och ser inget fel i att gratis festa om i nötbutikens lager.
Det goda och det onda är starkt skruvande. Borgmästaren är maktgalen, hänsynslös, girig, korrupt och beräknande. Hans knubbiga dotter är psykopat enligt Charlie, och är självupptagen med maktbegär och utan skrupler. Hon samlar på djur, som på leksaker och de ska dompteras till att göra konster på hennes kommando.
Det finns en stark sensmoral i filmen med uppfostrande syfte. Man vet att det onda kommer att förlora på sina utspel och att de oskyldigt drabbade vinner på listighet och sina goda avsikter för alla djuren. Den är starkt förenklat, som det är och ska vara i sagor för barn för att nå fram till dem. Ondskan har egentligen inga nyanser och omvänder sig inte till det goda, men det hör till leken.
På pressvisningen fanns en förväntansfull stor skolklass som var målgrupp 1, enligt distributörens representant, och jag, som ende besökare, var målgrupp 2. Barnfilmer ska gärna recenseras av barn och är ofta bra indikatorer på om en barnfilm går hem hos dem, att döma av deras reaktioner. Men det hördes inga skratt eller glada hejarop under filmen. En disciplinerad tystnad avslöjade inget om dramatiken i filmens story. Men de verkade inte heller otåliga eller uttråkade. Ibland hörde en saklig kommentar, som alltid var förnuftig och träffande säker. Jag hade inte heller tråkigt, men hade gärna sett att musiken dämpats så man bättre hörde vad som sades.
Jag har inte sett del 1, Den stora nötkuppen från 2014, och har därför inget att jämföra med. Med del 1 mottogs med goda recensioner och det tror jag del 2 också kommer att göra.
Det blir fyra filmögon av fem.
2017-10-12
