Filmen handlar om året 1980, då den 24-årige Björn Borg (Sverrir Gudnason) redan vunnit fyra Wimbledon i rad och rankas som världsetta i tennis. Nu står han inför sin femte Wimpledonmatch och möter John McEnroe (Shia LeBeouf), som då rankas som tvåa i världen. Matchen mellan dem blir en rysare och går till idrottshistorien. Den tar filmens sista 25 minuter och allt är dramaturgiskt väl iscensatt. För den som inte vet hur matchen slutar blir det särskilt spännande.
Men filmen är framförallt nära porträtt av de båda tennislegenderna, deras personligheter och deras kamp med sig själva och sina relationer med omvärlden. Gudnason och LaBeouf gestaltar detta mycket bra. Eftersom filmen är fiktion, så vet vi inte vad som verkligen blev sagt bakom kulisserna och absolut inte vad som pågick i tennisstjärnornas huvuden. Men filmens handling och manus känns trovärdiga och adekvata och utåt i linje med de faktiska händelserna.
Det är många, långa bilder i filmen, där Borg stirrar framför sig med ansiktet nollställt. Man förstår, att hjärnan går på högvarv. Han är inåtvänd och bär en energibomb med många känslor inom sig, men som inte får brisera. Vilket pris Borg fick betala för sina framgångar vet vi egentligen inte. Men hans fruar och familj fick säkert stå tillbaka och anpassa sig till Borg vidskepliga föreställningar som att inte gå på kritlinjen på spelplan, att rackets måste ha rätt spänst och klang, att han inget i hans tillvaro fick ändras. Allt måste vara som det varit, år efter år, för att inte rubba hans inre kompass.
McEnroe skildras som den utåtagerande, obalanserade ”bad boy”, som blev utbuad och hatad och därmed ensam. Han är lika spänd och grubblande som Borg, men försöker få styrning på andra i stället för sitt temperament och sina känslosvall. LaBeouf spelar McEnroe som en sårbar och ångestriden ung man, som pappan advokaten och mamman inte riktigt förstår och kan hantera. Ens empati och medkänsla för McEnroe växer under filmen, mycket just för att han verkar så ensam med sina tankar och känslor.
En stor del av filmen är också tillbakablickar från Borgs barndom och ungdom framförda med skådespelare och man får en bra bild av hur unge Borg mycket tidigt var besatt av sina idéer och drömmar. Han fick utbrott och blev avstängd från träning och hur hans tränare Lennart Bergelin (Stellan Skarsgård) fick möta den då otämjde och ostyrige unge Borg.
Borg fick problem med sina påträngande fans, inte minst unga flickor. Ibland blev det för mycket och man förstår, att det kunde ta på hans krafter och tålamod. Det finns en rolig scen, när Borg tvingas fly in på ett morgontomt café i Monte Carlo undan sina fans. Han beställer kaffe, men kan inte betala och kaféägaren tvingar honom att jobba av notan, till synes ovetande om dem den unge, ”fattige” mannen är.
Sverrir Gudnason är förbluffande lik sin rollfigur och agerar Borgs rörelsemönster och beteende fantastiskt bra. LaBeouf är inte porträttlik sin McEnroe, men övertygar ändå genom sin briljanta identifikation med rollen.
Stellan Skarsgård känns inte bekväm med sin roll. Han kämpar för att hålla sin naturligt ljusa röst mera låg och skrapig för att ge den manlig karaktär. Hans agerande känns stelt och det förtar en del av helhetskänslan av filmen. Birollerna görs annars skapligt bra, men de är mera staffagefigurer. Allt handlar om Borg och McEnroe, som den alternativa titeln ”Borg/McEnroe” anger.
Filmens olika delar bildar en underhållande och väl sammansatt helhet som den kompetenta regin av Janus Metz, det välskrivna manuset av Ronnie Sandahl, filmfotot av Niels Thastum som i bild återger filmtekniken från dåtid och nutid och framförallt den skickliga klippningen av Per K. Kirkegaard och Per Sandholt, som skapat ett effektivt berättartempo i inslagen med Borg i olika åldrar och den mycket bra framställda slutmatchen.
Fyra filmögon av fem.
2017-09-01
