Call of the Unseen

Filmsaga om identitet och mognad, men blir platt och förutsägbar

Regi och manus: Henrik Pilerud

Medverkande: Nathalie Merchant, Alan Adler, Marika Lagercrantz, Anki Larsson m.fl.

Genre: Äventyr, drama, fantasi

Speltid: 100 min.

Musik, executiv producent: Simon Kölle

Filmfoto: Janne Jansson, Henrik Pilerud

Svensk premiär/releasedatum: onsdag 2 november 2022 på iTunes, SF Anytime, Viaplay, Triart Play, Google Play.

Mya Westbrook (Nathalie Merchant) är en ung konstnärsstudent i Stockholm, som ganska bra målar av äldre stenhus ungefär som vykortbilder. ”Sten är stabilt och fast”, säger Mya, som kanske omedvetet berättar om sitt sökande efter trygghet som också blir rädsla för det outforskade. Hon går runt till olika utställare med sina alster, men får nej.  Mya går också på målarkurs hos konstnären Thomas Arkwright (Alan Adler) som underkänner sina elever kollektivt och vill att dom ska måla intuitivt, inkännande av de osynliga, och visar en av sina egna målningar av spökgestalter. Läraren får bannor av sin arbetsgivare, men håller på sin konstidé.

Så försvinner konstnären Arkwright spårlöst och Mya försöka hitta honom. Hon går först till polisen för att rapportera en saknad. Polishuset ser ut som en ståtlig herrgård med stora trappor och i en sal står många datorer, där man digitalt kan rapportera in sina ärenden. Mya misslyckas och börjar leta på egen hand.

Filmen bygger på hennes sökande efter sin lärare, som före sitt försvinnande målat en fyr. På en ö i skärgården står en fyr och Mya bestämmer sig för att ta sig dit, men ingen båtägare ställer upp. En spökhand visar då ett badkar och hon ger sig ut på havet i badkaret med en bräda som paddel. Hon kommer fram till ön, får kontakt med kvinnan som sköter fyren, en mystisk varelse och en jättelik stengubbe, som blir hennes vän och hjälpare.

Filmen är en saga, om en flicka som letar efter sig själv och sitt konstnärskap och hamnar på olika äventyr som utmanar hennes mod och fantasi, lite att jämföra med Alice i underlandet. Man undrar vilken målgrupp filmmakarna vänder sig till? För en vuxenpublik saknar filmen djup och syfte, den är förutsägbar och rollkaraktärerna platta, om än sagolika. Dialogerna är som hämtade hur en barnbok. Aktörerna gör sitt bästa att gestalta sina roller, men regin är otillräcklig, så dramatik och fängslande gestaltning uteblir. Rollfigurerna talar engelska, som ofta känns som skolengelska och saknar autentisk klang. Kanske är produktionen tänkt för en internationell marknad och man därför anpassat språket för det.

Filmens kvalitéer är delvis filmfotot, som är vackert, men inte mera. Kostymer och masker är skapade, men är varken skrämmande eller underhållande. Det finns goda och stygga, men alla figurer blir ändå intetsägande. Scenografin, kostymer och casting av olika karaktärer imponerar en del. Man kan ana vad filmmakarna försöker skildra och berätta, men även sagor måste ha gestalter som intresserar. Om vissa inslag syftar till att skrämmas, så blir det aldrig så. Staden och dess scenografi, som Mya verkar nå fram till på slutet är ståtlig, men masker och framställningar faller, eftersom det känns utan mening. Staden är som en ultramodern förstad, lite Albert Speerarkitektur med kalla, raka linjer. Är det en slags himmel, en annan värld eller bara en fantasi? Vilket som, så måste även det fascinera och förklara varför Mya kommit dit och hur hon får nya insikter som inte bara blir några fraser.

Mya berättar kort i inledningen, att hennes föräldrar var överbeskyddande och därför hindrat henne att utvecklas till kvinna och konstnär. Man ser aldrig Mya i samtal med sina föräldrar. Det hade varit intressant med risk, att de scenerna också blivit stereotypa och sakna problematisering. Kunde föräldrarna senare fått möta en mogen, självständig kvinna med insikter genom nya erfarenheter? Kunde det kanske fått dem att inse att deras kärleksfulla omvårdad byggt på deras egna rädslor för utveckling och fördjupning? Det hade varit intressant. Nu är dom osynliga, och ändå orsak till det som begränsat Myas liv och skaparkraft.

Filmen känns som ett examensarbete av duktiga, ambitiösa sistaårselever. Satsningarna är aktningsvärda, filmidén intresseväckande, men historien stannar på ytan. Kanske 10-åringar eller yngre kan tycka filmen är ett nöjsamt äventyr, men även där slutar den med ett jaså.

Filmmakarna har haft tillgång till bra resurser och kompetenser på olika områden, så filmidén kunder blivit ett fascinerande drama för vuxna. Marknadsföringen väcker först nyfikenhet, men filmen infriar inte förväntningarna.

Det blir två svaga filmögon av fem.
2022-10-21

Jan-Eje FerlingFörfattare