Falling

Starkt, men alltför tillrättalagt relationsdrama efter en filmidé

Regi och manus: Viggo Mortensen

I rollerna: Viggo Mortensen, Sverrir Gudnason, Lance Henriksen, Laura Linney, David Cronenberg m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 112 min.

Svensk biopremiär: 4 december 2020

Distributör: Nordisk Film

Falling är ett drama, som är skrivet, regisserat och även medspelat i av Viggo Mortensen. Det är ett starkt relationsdrama som bygger på filmidén, att fadern till en part i ett gayäktenskap är homofob. Så konflikten är redan klar och sedan har manus byggts upp efter det konceptet. Dialoger och situationer formas till största delen efter faderns bitterhet och besvikelse på sin homosexuelle son, hans utspel mot sonen och även grämelse över sin första skilsmässa och sin exfru.

Viggo Mortensen spelar sonen John Peterson som hämtar sin begynnande demente far Willis (Lance Henriksen) från dennes farm till sitt hem i Los Angeles, där sonen lever med sin make Eric (Terry Chen) och deras adoptivdotter. Dramerna och grälen låter inte vänta på sig. Redan på flygplanet blir fadern förvirrad och aggressiv mot sonen John. I Los Angeles fortsätter striderna och faderns progressiva demens övergår till psykosliknande aktioner.

Det är upprörande att se parternas ständiga motsättningar och faderns starka förakt, egentligen för allt och alla, kanske också för sig själv. Fader Willis liv gestaltade inte hans drömmar och orsaken var antagligen, att han psykiskt var dåligt rustad för ett familjeliv med två små barn. Så Johns och hans syster Sarahs lidande under faderns dåliga, ojämna humör präglar deras barndom. Till sist lämna fru och barn honom och Willis besvikelse och agg blir kroniska.

Filmen skildrar Johns liv i många tillbakablickar och de många tidshoppen gör filmen ganska ryckig. Vi vet snart att John barndomsfamilj var dysfunktionell och att fadern i mångt och mycket var en skitstövel och kanske också psykiskt skadad av egna, okända trauman. De många tidshoppen snabbar upp filmens tempo, som annars fastnar i den många, långa grälen Willis och John har.

Många superlativer har redan fällts om Falling i olika filmsammanhang. Framförallt Viggo Mortensen begåvning som skribent, regissör och aktör. Och visst, han visar stor talang inom dessa områden. Lance Henriksen som fadern Willis är den problematiska och aggressiva parten som ger filmen dess spänning och tragedi. Johns gayäktenskap är snällt och snudd på mesigt och blir utslätat till ointressant. Men faderns agerande och verbala attacker ger filmen spänst.

Lance Henriksen gör fader Willis lysande kraftfull och väcker många känslor hos publiken. John gör medicinskt fel när han försöker bemöta faderns demens med intellektuella förklaringar om hur den historiska realiteten var och försöker uppfostra fadern till sans och vett. Det är meningslöst. Man måste som anhörig bemöta den sjuke på dennes villkor. Det går inte att tala en dement tillrätta. Då gör man mer skada än nytta. Men som närstående vill man givetvis ha kvar sin släkting i verkligheten innan denne försvinner in i sitt mentala mörker.

Viggo Mortensens regidebut med Falling är mycket bra och även hans eget rollspel som sonen John. Ändå känns filmen bitvis för lång och även förutsägbar med kunskapen om att demens är progressivt och att Willis inte tillfrisknar. Fadern kommer således inte att ändra sin livssyn och människosyn.

Filmen visades på Sundance Filmfestival 2020 och deltog i Cannes Official Selection 2020. Det blir tre starka filmögon av fem för Viggo Mortensens goda prestationer som regissör, författare och aktör, men starkast för Lance Henriksen briljanta rollprestation som fadern Willis.
2020-12-01

Jan-Eje FerlingFörfattare