Lux Aeterna

Bra aktörer om kaotisk filminspelning med ljus- och ljudterror

Regi och manus: Gaspar Noé

Medverkande: Charlotte Gainsbourg, Béatrice Dalle, Mica Argañaraz m.fl.

Genre: Skräck, thriller

Speltid: 51 min.

Land: Frankrike

Svensk biopremiär: 20 november 2020

Distributör: Njutafilms

Skådespelerskorna Béatrice Dalle och Charlotte Gainsbourg använder sig själva och sina förnamn som rollnamn och ska medverka i en skräckfilmsinspelning. De pratar tillsynes improviserat om arbetsmiljöer, sex och manschauvinism i branschen. Béatrice är erfaren i yrket, medan Charlotte är ganska oerfaren. Under inspelningen uppstår konflikter om allting och mellan alla. Béatrice blir arg och försöker styra upp filminspelningen som urartar till kaos. Charlotte är osäker och blir objektifierad och undfallande.

Gaspar Noé, född 1963 i Argentina, och är regissör och producent av bl.a. Climax 2018, Irreversible 2002 och Enter the Void 2009. Han vann C.I.C.A.E. Award för Climax, SACD Award för Bästa kortfilm Cama 1991, Mercedes-Benz Award 1998 för Seul contre tous i Cannes och presenterar nu Lux Aeterna, ett annorlunda, metafiktivt drama i begränsade miljöer, som tar upp kvinnans roll och utsatthet i filmvärlden och kanske vill öppna sinnena för immateriella nivåer.

Lux Aeterna är intressant med sitt unika upplägg. Scenbilden är oftast delad i två skärmar och man stressas av att hänga med i det snabba tempot. Filmen avslutas med ganska kitschiga färg- och mullrande ljudeffekter som utmanar våra sinnen och samtidigt känns onödigt pretentiöst. De flimrande filmbilderna och filmrörelserna samt musikens crescendo känns uttröttande i stället för fördjupning i dramats budskap och kärna, i varje fall för mig.

Skådespelarna Charlotte Gainsbourg vann pris som bästa skådespelare i filmen Antichrist i Cannes 2009 och spelar här sig själv i fiktiv form liksom Béatrice Dalle från bl.a. Betty Blue – 37,2 grader på morgonen, som var hennes debutfilm 1986, och La belle histoire 1992 och Trouble Every Day 2001.

Deras samtal i väntan på inspelningen vid en brasa handlar om deras möten och arbeten med olika påfrestande regissörer och producenter vars kvinnosyn symboliseras av tre kvinnor som modernt klädda ska brännas på häxbål i skräckfilmen, kanske för att illustrera kvinnans ställning i filmvärlden. Deras roller i den utmanande, mödosamma filminspelningen är oklart. Den fiktiva scenen är i Lux Aeterna begränsad till en scen, kvinnor på bål. Alla medverkande går alltmer in i ett känslomässigt kaos och ledarna tappar kontroll över situationerna. Gainsbourg och Dalle gör utmärkta insatser som aktörer i filmen Lux Aaterna, när deras rollkaraktärers talanger och energier missbrukas respektlöst av det fiktiva filmteamet.

Gaspar Noés avsikter med filmen och dess budskap är kanske kvinnlig upplysning och om mäns kvinnosyn och mansroller i stort, inte bara i filmsammanhang. Béatrice och Charlotte representerar två kvinnotyper, upprorsmakaren, som inte längre finner sig i att bli kuvad, utan vill ta plats och få makt och den osäkra medgörliga, som utnyttjas och blir respektlöst behandlad.

Det är möjligt, att Gaspar Noés också vill ge en speciell filmupplevelse om något sublimt, som är svårare att förstå och som han också illustrerar med starka ljus- och ljudeffekter. Filmens längd, 51 minuter, räcker gott och under de sista påfrestande scenbilderna längtade jag efter filmslutet. Även om Lux Aeterna, som betyder evigt ljus, antingen vill skaka om oss och ifrågasätta mångas människosyn eller lägger fram sin kritik mot filmvärldens värderingar, arbetssätt och subkultur, även om den också producerar oförglömliga mästerverk, så känns filmen övertydlig intill platthet.

Gaspar Noés film Lux Aeterna gör intryck med sin kraft och energi och sitt ovanliga hantverk och filmspråk och ger utrymme för olika tolkningar och sitt symbolvärde, men jag kände mig mera förvirrad än upplyst efteråt. Mycket känns platt och stereotypt, provokativt för att inte säga absurt med sina psykedeliska inslag, som för mig förlorar fördjupning av filmupplevelsen. Om Gaspar Noés vill ge oss en minnesvärd filmerfarenhet, så har han på sätt och vis lyckats, men jag tycker ändå det är skrikigt, ytligt och både otydligt och övertydligt sagt.
Det blir två filmögon av fem.
2020-11-13

Jan-Eje FerlingFörfattare