Andra sidan

Skrällar och mörker räddar inte klen skräckis

Regissör och manus: Tord Danielsson, Oskar Mellander

Medverkande: Dilan Gwyn, Linus Wahlgren, Henrik Norlén m.fl.

Genre: skräck

Speltid: 90 min.

Land: Sverige

Språk: svenska

Svensk biopremiär: 23 oktober 2020

Distributör: NonStop Entertainment

Shirin (Dilan Gwyn) har just flyttat till ett parhus utanför stan med sin sambo Fredrik (Linus Wahlgren) och hans son, Lucas. När Fredrik är bortrest på jobb börjar märkliga ljud komma från husets andra, obebodda, del. Och Lucas har från ingenstans fått en ny bästa vän. Filmen sägs bygga på verkliga händelser.

Distributörer beskriver filmen Andra Sidan som den första skräckfilmen i sitt slag. 1988 kom svenska skräckfilmen Besökarna av Jack Ersgard med bl.a. Kjell Bergqvist, Lena Endre. Den var ruskigt bra gjord och spännande. Tyvärr når Andra sidan inte på långt när upp till Besökarnas kvalitéer vid jämförelse. Det är ett subjektivt omdöme, men filmrecensioner är det.

Filmmakarna Tord Danielsson och Oskar Mellander har tillsammans och var för sig gjort TV-serier varav några bidrag till Julkalendern på SVT. Andra sidan är deras första långfilm.

Filmen har med alla skräckfilmers traditionella grepp för att skrämma oss. Mycket bygger på musiken av Jonas Wikstrand och ljudeffekterna. Skrällarna, som ska få oss att hoppa högt i biofåtöljen, är effektiva, men vi vet när ljudet ligger med ett lågt, hotfullt dån i crescendo att det ska leda fram till klimax. Utan dessa ljudeffekter är skräckfilmer generellt tama. Jonas Wikstrand har gjort ett bra jobb och är kanske filmens mest kraftfulla del.

En annan sak är ljussättningen. Här sparas på elen. Allt ligger i halvmörker, även dagtid inomhus. Aktörerna rör sig i dunklet och man hoppas någon av dem ska tända ljuset och skingra de hotfulla skuggorna. Men det görs inte, därför att i mörker är man utsatt och sårbar och det brukas fullt ut i filmen. I tidernas kanske främsta skräckfilm The Shining från 1980 är lokalerna upptända och det förtar inte skräckeffekten alls.

I introt irrar en tunnklädd kvinna dödsförskräckt runt i ett mörket hus och ropar efter ”Kim”. Dörrar slängs igen och kvinnan sjunker utmattad ner på golvet. I nästa scen ser vi ett ungt, glatt par, Shirin och Fredrik, i bil med lille killen Lucas i baksätet på väg att skaffa nytt boende. Vi anar att de också ska erfara något liknande kvinnans. Och så blir det. Parhuset de köper är modernt, enkelt och förväntansfullt packar de upp. Andra huset är tomt, mörkt och mystiskt. Ganska snart börjar höras mystiska ljud och Lucas hittar en osynlig lekkamrat. Utsatta barn i skräckfilmer väcker våra beskyddarinstinkter och det stärker vårt engagemang.

Just den här inledningen med ungt par och barn, som flyttar in i nytt hus, läs spökhus, har vi sett oändliga varianter på i amerikanska skräckisar. Därefter brukar det bli ett oändligt irrande runt i halvmörka korridorer och på vindar, som huserar spöken, vilket är välkända metoder och oftast effektiva. Så Andra sidan har inget annorlunda eller överraskande sätt att berätta handlingen. Allt känns som kopior av det vi redan sett alltför många varianter på.

Manus har dialoger med vardagsspråk som känns trivialt och ger ingen fördjupning till dramat. Tempot segar. Man drar ut på skildringen som mycket bygger på att treva runt i mörka utrymmen. Det mesta är förutsägbart. Det är ljudeffekterna och den dystra ljussättningen som ska skapa skräckfilmsstämningen och de används maximalt. Filmfotot av Henrik Johansson och Andres Rignell saknar finess och tillför inget för att styrka berättandet.

Skådespelarna är erfarna, särskilt Linus Wahlgren och i biroll Henrik Norlén, men de får ingen bra regi med det tunna manuset. Annars duktiga Dilan Gwyn som Shirin blir filmen svagaste kort och har egentligen huvudrollen. Jag tror att aktörerna inte kommer till sin rätt eftersom regin är filmens kanske största svaghet. Shirin blir ett vackert, med dödsförskräckt våp som irriterar runt i sin kraftlöshet. Hon blir bara en profillös rollfigur och allt beror på den usla regin, och manus. Lucas har stora, uttrycksfulla ögon som lämpar sig bra i filmens händelsekedjor.

Skräckfilmer behöver inte vara djupanalytiska med metaforer, som ökar mystik och kanske gör djupdykningar i det mänskliga psyket. För många verkar det räcka med farliga andar och rädda, utsatta människor och skrällar, förstås. Men rollkaraktärerna kan bära på hemligheter eller ha psykiska defekter som stärker intresset för dem och blir mera givande att följa. I Andra sidan är alla rollfigurer banala intill ointressanta.

Andra sidan känns som en lågbudgetfilm och kanske är den också det. Men man har inte nyttjat de resurser man fått och proffsiga medverkanden har lämnats i sticket. Jag är säker på att herrarna Danielsson och Mellander kan långt bättre än så här.

Så det blir ett svagt filmöga av fem för Andra Sidan, för att vara generös.
2020-09-29

Jan-Eje FerlingFörfattare